Feb
25

Ett första försök att förstå vad rättegången mot the pirate bay egentligen handlar om

Simon Sundén skrev häromveckan en kommentar till rättegången mot The Pirate Bay (TPB), där han påpekar att TPB i grund och botten är en sökmotor, som bara pekar på olika instanser av emellanåt upphovsrättsskyddat material, något som exempelvis också Google gör.

Men det som är verkligen intressant i rättegången mot TPB är inte fallet i sig, utan de djupare frågeställningar som debatten i sig verkar vara symptom på.

Tittar man in på Newsmill så försiggår ett intensivt diskuterande om fildelningens för- och nackdelar. Men även andra frågeställningar visar upp sig i kommentarerna till inläggen.

Det kan exempelvis röra sig om:
* IPRED och relaterade integritetsfrågor
* Immaterial- och upphovsrätt
* Rena hårklyverier
* En girig skivbolagsbransch
* Att artister är underbetalda
* Att kulturyttringar borde vara gratis
* Att otillbörlig distribution genererar högre försäljning
* Att film, musik och böcker egentligen borde ses som marknadsföring för något annat som man kan ta betalt för.
* Att uppladdning och nedtankning av skyddat material borde vara fritt så länge det är icke-kommersiellt
* Att musik och film är för dyrt
* Att det är svårt eller omöjligt att betala och att musik och film är otillgängligt i sanktionerade kanaler
* Kundnytta vs affärsnytta
* En gammal ordning mot en ny ordning
* Fördelningspolitik

För att nämna några saker som diskuteras.

Vissa etablerade musiker som exempelvis Björn Ulvaeus tycker att det är rimligt att få betalt för en kopia, medan andra mindre etablerade artister, som kanske inte har ett skivbolagskontrakt eller eget förlag, tycker att fildelning är en fantastisk marknadsföringskanal. Dessa ståndpunkter krockar inte med varandra.

Ett skäl som ofta framförs är att ovilligheten att betala har att göra med att en så liten procent av kostnaden för ett verk kommer själva artisten eller upphovsmannen till del och att skivbolagen och detaljisterna tar större delen av intäkterna. Ett annat är att det är för dyrt. Ett tredje att vissa artister anses ha så mycket pengar som de behöver och därför borde skänka bort nya kopior.

Sedan har vi förstås invändningar mot att det är svårt eller omöjligt för konsumenterna att använda exempelvis musik ett format som de själva önskar. Och det är säkert så att exempelvis skivbolag i arbetet att skydda sina intäkter jobbar hårt med att göra sina produkter mindre tillgängliga.

I alla avseenden är det en smått fantastisk diskussion i vilken de allra flesta verkar ha en åsikt. Själv läser jag gärna in mycket av det som John Perry Barlows skriver A declaration of the Independence of Cyberspace från 1996.

Det är nog så att exempelvis musikförlag och skivbolag fortfarande fyller en funktion. Men deras roll håller på att marginaliseras av marknadsevolutionära skäl. Det har att göra med att på nätet är det distributörerna och inte mellanhänderna som är vinnare. Och distributionen finns ju i ramverket som sådant och i sökmotorerna.

En intressant friktion skapas när marknaden förfogar över alternativ till sanktionerade köpkanaler som har ett bättre utbud, som är mer tillgängligt och som dessutom är ”gratis”.

Frågan är bara hur verk ska tillgängliggöras, hur man ska ta betalt och vad man ska ta betalt för. Och om det kommer att spela någon roll. Det är möjligt att man på sikt inte kommer att kunna lagstifta bort fildelning, men hur ska då branschen anpassa sig?

Kevin Kelly har skrivit en intressant artikel om digitalt material, där han bland annat talar om ”patronage” som en möjlighet för artister och upphovsmän att få betalt för exempelvis musik. Tanken bygger på att människor i grund och botten vill stödja det de gillar. Hur stort detta stöd sedan är, är en annan femma.

Här följer några lekfulla tips till branschen och konsumenterna som kanske kan leda till ömsesidig båtnad och förlustelse:

1) Betala så mycket du vill-ekonomin

För några år sedan genomförde Radiohead ett intressant experiment där deras fan-base kunde betala hur mycket eller hur litet de ville för att ladda ner deras nya platta In Rainbows innan skivan släppts. Experimentet var progressivt och Micael Dalén skriver om det i Nextopia. Innan lanseringen fick Radiohead i genomsnitt åtta dollar per nerladdat exemplar och efter lanseringen fem dollar.

2) Förskottsekonomin

På Newsmill kunde man nyligen läsa om hur Sam Sundberg och Anders Rydell marknadsförde sin bok Piraterna på TBP. Lustigt i den historien förstås att det inte var Sundberg och Rydell själva som lade upp manuskriptet, utan att det blev kapat. Enligt utsaga ska det inte ha påverkat försäljningen negativt utan bidragit till ökad försäljning.

Som för att testa Kevin Kellys paragraf om ”Patronage” kan man på Sam Sundbergs sida hitta en paypal-knapp där man kan donera pengar så att Sundberg/Rydell ska kunna skriva nya böcker.

Stor humor!

Det här kan även tillämpas i traditionell filmindustri. ”Så du vill att vi gör en uppföljare till Batman – The Dark Knight? Det kan vi sannerligen tänka oss att göra. Filmen kommer med omkostnader och inräknad vinst att kosta en och en halv miljard kronor. Här kan du donera pengar. Insamlingen börjar nu och första filmrutan kommer att spelas in när vi har pengarna tillhanda”.

3) Den extrema produktplaceringsekonomin

James Bond, här spelad av Daniel Craig, har hemskt bråttom. En superskurk är nämligen på väg att realisera en vansinnesplan som går ut på att spränga hela jorden i luften. Det är oklart vad skurken kommer att vinna på det här. Klart är emellertid att det krävs snabba bud.

Det ringer på James telefon, en Sony Ericsson C902. Han tar god tid på sig att svara och berömmer telefonens former, funktionalitet, användarvänlighet, batteritid och – inte minst – pris. Han svarar och precis innan han elegant lyfter telefonen till örat hinner han berätta att man just nu kan få den till mycket bra pris på On-Off.

I andra änden är det chefen. ”Are you sipping chilled smooth Bollinger and toying with that fantastic cellular of yours again?”, säger hon med två delar avundsjuka och en del spelad ilska och anspelar på en tidigare scen där James Bond marknadsfört champagne i bästa TV-shop-stil.

Nu är det hursomhelst dags att lägga på ett kol, men innan vi får följa med på en hisnande biljakt, en shoot-out och en explosionsfestival, kommer vi att få höra James prisa armanikostymens ypperliga kvalitet och passform – ett sant hantverk – samt se James smeka de smäckra fordformerna, ta en titt inunder huven, gunga på stötdämparna, sparka på däcken och höra att man nu minsann kan få extrapaketet för samma pris som baspaketet om man skyndar sig.

Har vi riktig tur kommer vi att få höra James småsjunga på Britneys nya låt som handlar om att hon handlar pradaväskor på Macy’s, men att väskorna också kan beställas på nätet. Att få in W-W-W dot macyyyyyys dot com (wailande) i refrängen kommer att vara knixigt, men det går alldeles säkert.

Världen kommer emellertid att ligga risigt till eftersom superskurken har ett försprång på 14 minuter och 32 sekunder. Then again, det kanske bara höjer spänningsnivån och James klarar nog skivan ändå. Annars blir det ju inte några fler filmer.

Tablå.

Feb
20

Cloud computing och nästa stora grej på internet

För några år sedan, 2002 tror jag att det var om jag inte missminner mig, fick min kollega K och jag uppdraget av en hög chef inom organisationen att komma med förslag om vad nästa stora grej på internet skulle bli.

Man kan tycka att det var en rätt vag och omfångsrik fråga att besvara, men det var uppdraget vi fick. När vi återkopplade någon vecka senare hade vi ett par idéer som vi presenterade.

Inom en tioårsperiod, sa vi, är det tänkbart att det inte kommer att finnas några datorer. Det som kommer att finnas är terminaler som har tillgång till kluster av datorkapacitet som man kan köpa på distans. All lagring kommer också att ske centralt, så en bärbar eller för den delen stationär dator, kommer alltså inte behövas.

Däremot skulle man förmodligen bära med sig ett slags kopplingsstation som i stort sett endast skulle bestå av ett tangentbord och en monitor. Fast det skulle inte heller behövas, resonerade vi, eftersom det skulle vara så pass vanligt med terminaler i städerna.

Vi måste ha skjutit en bra bit över målet, för chefen såg villrådig och bekymrad ut. Han hade alldeles säkert väntat sig vad nästa killer application skulle bli – alltså en Facebook eller en Twitter eller en Etsy. Jag tror att han tänkte sig att det skulle gå att bygga på en halv dag och generera miljarders påföljande vecka. Men se det fick han inte och vi fick skämmas för att vi var odugliga.

Nu har ju K och jag ytterligare några år på oss för vår framtidsvision att bli verklighet. Än är vi inte riktigt där, men något som börjar bli en realitet i allt högre utsträckning är cloud computing, som täcker upp några av våra förvirrade tankar som centraliserad lagring, SaaS (Software as a Service) och skalbar processorkraft.

Om det inte redan finns tror jag för övrigt att framtiden i uppsättning av stora system kommer att omfatta dynamisk skalning där överkapaciteten följer med belastningen på hårdvaran. Det känns affärsmässigt sunt att i varje givet tillfälle endast betala för det man använder.

Är man intresserad av cloud computing har för övrigt Berkleys RAD-Lab (Reliable Adaptive Distributed Systems Laboratory) släppt ett nytt white-paper: Above the clouds. Så nu har du något att läsa över helgen.

Rapporten Above the clouds kan du ladda ner här, eller så klickar du på länken ovan som tar dig till deras blogg och en sammanfattning.

Feb
18

Facebooks kovändning och vår sanna inställning till creative commons

Igår hittade jag en artikel på Brian Solis blogg PR 2.0, som diskuterade den massiva kritik som Facebooks nya användaravtal har skapat.

Här är den nya formuleringen av avtalen (som det är rimligt att tro att få någonsin har läst):

”You hereby grant Facebook an irrevocable, perpetual, non-exclusive, transferable, fully paid, worldwide license (with the right to sublicense) to (a) use, copy, publish, stream, store, retain, publicly perform or display, transmit, scan, reformat, modify, edit, frame, translate, excerpt, adapt, create derivative works and distribute (through multiple tiers), any User Content you (i) Post on or in connection with the Facebook Service or the promotion thereof subject only to your privacy settings or (ii) enable a user to Post, including by offering a Share Link on your website and (b) to use your name, likeness and image for any purpose, including commercial or advertising, each of (a) and (b) on or in connection with the Facebook Service or the promotion thereof.”

Idag kunde man läsa att Facebook har dragit tillbaka det nya avtalet och att det ska ses över, med hänvisning till reaktionerna. Dessutom har Mark Zuckerberg själv kommenterat kritiken på Facebooks blogg:

”People want full ownership and control of their information so they can turn off access to it at any time. At the same time, people also want to be able to bring the information others have shared with them—like email addresses, phone numbers, photos and so on—to other services and grant those services access to those people’s information. These two positions are at odds with each other. There is no system today that enables me to share my email address with you and then simultaneously lets me control who you share it with and also lets you control what services you share it with.”

Att Mark Zuckerberg är snabb att kommentera har nog inte bara att göra med att han i stort sett är uppväxt i en digital värld, utan att han också inser de ekonomiska konsekvenserna om användarbasen skulle börja svika Facebook.

Genom att använda Facebook bidrar du till Facebooks värde. Det är trivialt. Om ingen skulle använda tjänsten, skulle den heller inte vara värderad till 15 miljarder dollar. Men nu är den det och skälet till detta är att tjänsten i dagsläget attraherar ungefär 175 miljoner användare. En snabb överslagsräkning ger vid handen att en användare är värd ungefär 85 spänn.

När till och med Perez Hilton går ut och manar till bojkott av Facebook kan nog den mest stoiske styrelseledamot darra på manschetten (Perez Hilton är som en dokusåpa som ingen tittar på, men som alla har sett).

Tittar man på avtalet ovan, ser jag egentligen ingenting som inte brukar förekomma i avtal som rör webbtjänster (när läste du senast Skypes integritetspolicy till exempel). Nog för att det kan sticka i ögonen att ett företag tar sig rätten att även i kommersiellt syfte använda material som du som användare producerar och publicerar. Samtidigt skulle det vara omöjligt att driva en tjänst med nästan 200 miljoner användare om man hela tiden var tvungen att be om lov för att använda användargenererat material för att skapa den dynamik och momentum som ett community kräver.

Det här tycker jag skapar en intressant klo i diskussionen om upphovsrätt. Å ena sidan vill vi gärna ha möjligheten att bearbeta, förädla, distribuera och dela befintligt material, som kanske en låt, eller en film, eller ett foto. Å andra sidan har vi synpunkter på att ett företag förbehåller sig rätten att göra detsamma med material vi själva publicerar.

Men också en annan högintressant frågeställning väcks i och med Mark Zuckerbergs vädjan i ett tidigare inlägg att lita på Facebook.

In reality, we wouldn’t share your information in a way you wouldn’t want. The trust you place in us as a safe place to share information is the most important part of what makes Facebook work. Our goal is to build great products and to communicate clearly to help people share more information in this trusted environment.

Tillit är en viktig parameter för att vi ska fungera socialt på ett effektivt sätt. Skulle vi aldrig lita på någon någonsin, skulle det sannolikt ha konsekvenser när det kommer till produktivitet eftersom vi vid varje tillfälle skulle tvingas ägna oss åt att verifiera motpartens intentioner.

Vi litar på att Facebook, Google och kanske staten inte kommer att utöva exempelvis utpressning mot oss eller på ett annat otillbörligt sätt vända den information vi publicerar mot oss. Och det är säkert så att vi inte behöver oroa oss speciellt mycket för att något sånt kommer att hända.

Samtidigt kan man ju fundera på hur framtiden kommer att se ut. Mark Zuckerberg kommer att bytas ut. Larry Page och Sergei Brin kommer inte heller alltid att leda Google. Sveriges regering och riksdag kommer att bytas ut.

Frågan är mot vad.

Den stora frågan jag ställer mig är vad som händer om det sjunger till. Efter solsken kommer regn och om mörkret sänker sig över världen kan en illbatting av episk magnitud komma att förfoga över en infrastruktur för att extrahera information som redan är på plats. Det kan få oönskade konsekvenser som vida överstiger de som Facebooks nya användaravtal innebär.

Feb
17

11 procent av alla amerikaner har använt en mikroblogg

En ny undersökning från PEW Internet & American Life Project visar på att per december 2008 hade 11 % av alla vuxna nordamerikaner använt någon gång använt en mikroblogg.

Amerikanerna sitter tydligen i ett skruvstädsgrepp när det kommer till lifestreaming, i alla fall om vi får tro på PEW Internet & American Life Project, som i början av februari i år släppte en ny undersökning som handlar om mikrobloggvanor i USA.

I rapporten har man fokuserat på i vilken utsträckning amerikaner någon gång har använt en mikroblogg för att skicka ut statusuppdateringar. Rapporten säger alltså inte så mycket om hur många som använder mikrobloggar just nu.

Under 2008 visar det sig har varit en försvarbar ökning där 9 % i november svarade att de någonsin hade använt en mikroblogg och 6 % antydde samma svar i en snarlik fråga från maj samma år.

Rapporten ”Twitter and status updating” kan du ladda hem här

Bilden har jag hämtat från Practical E-commerce

Feb
17

En förlorad generation

Även om det händer att jag tittar på teve när jag har möjligheten, har jag valt bort att själv äga en. Anledningen till det är att jag finner de allra flesta programmen intetsägande och de ändlösa reklamavbrotten tröttsamma och fyllda med tråkig reklam.

Men där finns hopp!

Kanske finns det inte någon svensk bloggare eller reklamarbetare som inte sett bidraget ”Lost Generation” från AARPs U@50-tävling, som jag hittade hos Paul Isakson.

Fastän chansen är aldrig så liten att någon inte har sett den, tycker jag ändå att det är värt att skicka den vidare, för det var ett fint budskap i den – även om den har en tidigare förlaga i Lopez Murphy for president.

Om det var blott en som såg den för första gången var det värt det.

Ecco il video

Feb
16

När marknaden blir helt transparent

För närvarande roar jag mig med att läsa James Surowieckis The Wisdom of Crowds, som kortfattat kan sägas diskutera att en heterogen grupp tillsammans i stort sett alltid överträffar de smartaste individerna i gruppen och Jeff Jarvis What Would Google Do? , som är den senaste i raden av böcker som hyllar Googles affärsidé.

Surowiecki pratar en hel del om konformism presenterar Salomon Asch klassiska exempel med tre olika långa streck på ett kort som ska jämföras med ett ensamt streck på ett annat kort. Experiment har visat att i de fall gruppen går emot experimentpersonen och pekar ut ett felaktigt streck, kommer nästan alltid experimentpersonen att vika sig under gruppens vilja och godta det felaktiga strecket. Skälet brukar vara att det är enklare att byta uppfattning själv än att försöka gå emot gruppens momentum.

Även om de allra flesta vill ha något slags egen identitet, vill de samtidigt inte ströva alltför långt bort från gruppens normer.

Det är tänkbart att det här också går att tillämpa på webben och att det skulle kunna få konsekvenser på exempelvis försäljning. Även om grupper kan vara fragmentiserade på en global marknad kan de tämligen enkelt finna varandra och skapa kopplingar mellan varandra med de verktyg som finns tillhands.

Den produkt som kommer att sälja bäst behöver då inte vara den produkt som de facto är bäst, utan den produkt som grupptillhörigheten utpekar som bäst, eller mest eftersträvansvärd att äga. Kanske köper du då en dyrare och sämre produkt eftersom den befäster din grupptillhörighet, snarare än en produkt som är billigare och bättre och som framtvingar en konfrontation med gruppen. Om detta ligger i linje med teorin om den ekonomiska människan är oklart.

Klart är emellertid att det inte är helt ovanligt att man som person kan vilja förstärka sin identitet genom att alliera sig med olika varumärken vars innebörd man tycker stämmer överens med egna värderingar. Det kan vara en flott BMW, en smäcker dator från Apple eller kanske en väska med något speciellt mönster på.

Det här må inte vara något nytt under solen men under förutsättningen att produkten säljs på en global marknad kan fluktueringarna i försäljningen bli större eftersom informationen har förutsättningar att sprida sig mycket snabbt inom vissa grupper och det är något som i sig kan sägas påverka spelreglerna för affärsverksamhet på webben. Vi kan kalla det för leverage. Dessutom är det ju så att det är mer tidseffektivt att lita till gruppen än att djupdyka i produktutbudet.

Man brukar säga att bloggare har stor inverkan i våra köpbeslut. Det grundläggande skälet till detta är att bloggaren som så antas vara obunden och inte agera för egen vinnings skull. Detta är något som med tiden kommer att urholkas eftersom de som bloggar numera har möjlighet att tjäna pengar på sitt bloggande med hjälp av exempelvis affiliateprogram och Google AdSense.

I en kolumn i SvD idag kunde man för övrigt med anledning av den förestående rättegången mot Pirate Bay läsa att det ryktas om att Chris Anderson fick en halv miljon för sitt anförande i Malmö om gratis som framtidens affärsmodell.

Detta är lustigt. jag undrar hur mycket Chris skulle tjäna på att tillämpa sina teorier på en mer traditionell verksamhet än föredragshållande. Kanske mer, kanske mindre. Också detta är en smula oklart.

Feb
13

Daytonas Yet Another Blog Award avslutad

Igår hölls Daytona Sessions Volume 2 på Rival i Stockholm. Där kunde man inte bara lyssna till de tre talarna Morris Packer, Katarina Graffman och Umair Haque, utan även frottera sig med vinnarna i YABA 2009 – Daytonas eget bloggpris.

I kategorin Trender & webbtjänster vann Johan Ronnestam stort med 278 röster mot tvåan i samma kategori Beta Alfa (109).

Förstaplatsen i kategorin Media håvades med 165 röster hem av Same Same But Different, men det var strid på kniven mot tvåan Mindpark (149).

Kategorin Marknadsföring (där jag ju själv var nominerad) vanns stort av Please Copy Me med 312 röster.

Själv hamnade jag dels på en delad trettondeplats på 36 röster och det är det största som hänt mig i internetsvängen sen Spray såldes för första gången, men också på plats 17 i samma kategori med Online-PR som jag för kvällen representerade.

Om jag skulle kunna sägas disponera en tredjedel av Online PR:s 17 röster (till min favör), skulle man med litet god vilja kunna addera sex röster till min totala poäng och med 42 röster hade jag till och med slagit Judith Wolst på fingrarna.

Men det är ju förstås dumheter att räkna på det viset, så jag bär min trettondeplats med en aldrig så växandestolthet.

Jag vill passa på att tacka dig som varit delaktig i att bära fram mig genom din röst. Nästa gång tar vi dom hela bunten! Och så vill jag tacka Daytona för ett väl genomfört evenemang som jag hoppas att det blir fler av.

Vill man, kan man se presentationerna på Bambuser. Morris Packer må inte ha sagt så mycket av vikt (representanter för stora företag är ju i allmänhet rätt förtegna), men som talare är han något alldeles extra. En av de bästa jag någonsin sett.

Older posts «

» Newer posts