stefan deak

Ända sedan jag första gången jag såg E-ONs rullande kampanj som går ut på att vi ska lära oss att spara energi genom att exempelvis stänga av små elektriska apparater på riktigt, har jag undrat vad de egentligen var ute efter.

Min första tanke var att det hela rörde sig om ett CSR-initiativ med syfte att få oss energiköpare att se E-ON som den leverantör som tar störst miljöhänsyn. Frågan är emellertid om den tolkningen håller.

Enligt EON står stand-by-förbrukning hos apparater för 10 % av hushållens energiförbrukning och knäckfrågan är ju förstås varför EON skulle vilja minska sin försäljning bland hushållen med 10 % (om kampanjen var riktigt effektiv vill säga).

Min senaste hypotes är därför att EON har en ganska liten marknadsandel och helt enkelt vill svälta ihjäl sin konkurrens genom att uppmana icke-kunder att minska förbrukningen av el. De EON-kunder som följer rådet och som då sänker EONs försäljning skulle i så fall kanske gå på marknadsföringskontot.

Frågan är om det inte hade varit enklare att istället prata om förnybar el. Det hade i alla fall varit mer trovärdigt i mina öron.

Kan någon förklara det här tilltaget? I’m dying to know hur man tänkt.

IRL är en känd förkortning som står för In Real Life, dvs något som inte händer på webben utan i verkligheten. Många av oss tillbringar en stor del av vår tid åt att hänga med våra onlinekompisar, men tillfällena har fram till nu begränsats till när vi suttit böjda som ostkrokar över våra datorer.

Tack vare de smarta telefonerna behöver vi aldrig längre vara ensamma. Men de har inte bara blivit vår bäste vän, de börjar också skapa ett beteende hos oss som på sikt kanske kommer att innebära en fasvändning av vad begreppet IRL egentligen står för.

När jag började använda internet i slutet av 1990-talet, var det som att bege sig till Narnia. Mitt 2400-baudsmodem var garderoben som tog mig till de digitala stäpperna där jag vandrade omkring och upptäckte vita fläckar på kartan. Allt jag var med om och allt jag såg kunde jag sedan ta med mig för att dela med mina vänner ute i den riktiga världen. Internet var stoffet jag använde när jag ägnade mig åt att berätta historier.

Tack vare de smarta telefonerna börjar beteendet istället  inverteras. Hur ofta ser man inte små ansamlingar av människor, som uppenbarligen har något med varandra att göra, som sitter med näsorna djupt doppade i skärmarna till sina smarta telefoner. Det som händer i den analoga världen blir det stoff vi använder för att kommunicera med den digitala och de reaktioner vi får från den digitala världen är kanske till och med mer värda än dem vi får från den digitala.

Med andra ord kanske vi kan se fram emot en tid där IRL betyder In Real Life, dvs det som händer i verkligheten på webben, inte det som händer i den grå tillvaron vi befinner oss i när vi inte är uppkopplade.

/s

Fastän det strider mot mina principer att skriva oftare än en gång om året, känner jag en synnerligen stark drift att ta bladet från munnen och ställa mig frågan vad det egentligen är som pågår. Att reklambyrån Grey Sthml sade tack och hej och flyttade sin verksamhet till Facebook härom veckan, har väl förbigått få i branschen. Tilltaget kan ju ses både som en smart PR-gimmick och som fullkomligt idiotiskt. Övernatt blev byrån i alla fall en global snackis, samtidigt som de gjorde sig om möjligt ännu mer otillgängliga för kunder och prospekt än reklambyråer vanligtvis är.

Lustigt nog sägs Porsche nyligen ha stängt Facebook för sina anställda och det sätter ju fingret på problemet. Nog för att Facebook-universum består av miljoner sinom miljoner personer, men om dessa inte kan få tag på exempelvis en reklambyrå när de behöver den, så är det sannolikt dåligt för affärerna. Nu har jag för mig att jag någon gång, någonstans, har läst att man ska plocka kunderna när de är off-guard, dvs att en multitaskande hemmaslösurfande markandsdirektör skulle vara ett lätt byte, men jag är inte helt säker på det.

Men varför stanna där. Häromdagen kunde man läsa att en argentinsk byrå, Kamchatka, har valt att stänga ner sin hemsida för att flytta till Twitter. Och nu talar vi inte om två konton, utan sju konton.

Nu väntar vi på att en webbyrå flyttar ut på IRC:en eller att en PR-byrå flyttar in i SAOL – eller varför inte hem till någons byrålåda?

Jag har länge varit en anhängare av tanken på en fullständigt distribuerad internetnärvaro, dvs att det inte krävs monoliter som webbplatser eller facebook- eller twitterkonton utan att relevant relaterad information presenteras dynamiskt kring ett nyckelord eller en informationsentitet. På litet sikt tror jag varken att vi kommer att se webbplatser, communities eller webbläsare, utan att information kommer att bygga på annan information på ett ”sömlöst” sätt.

Än så länge finns det såvitt jag vet varken teknologi eller affärsmodeller som stöder detta, men som i så många fall handlar det ju nästan bara om att luta sig tillbaka och vänta. Den semantiska webben var en ansats och det återstår att se om den når hela vägen fram.

Vad avantgardisterna Grey och Kamchatka egentligen gör – och sannolikt utan att veta om det – är revolt mot institutionen ”hemsidan” och det är ju en smula intressant. I alla fall utifrån en konstnärlig aspekt.

/s

Idag skriver vi den 24 september 2010 och det innebär också att det var precis ett år sedan jag skrev mitt senaste inlägg. En uppdateringstakt på ett inlägg om året skulle säkert få vilken PR-konsult som helst att skaka på huvudet, men just nu känns det som att det är precis alldeles lagom.

Om jag gör en top-of-mind-återblick över det senaste året, så är det inte så värst mycket som hänt. Spotify har blivit socialt, vilket är en no-brainer, man har börjat prata om HTML5 och så verkar det som att ”social shopping” har blivit ett begrepp som har blivit hett.

I övrigt är väl mycket sig likt. Evangelisterna för sociala medier har fortfarande inte kunnat visa en trovärdig modell för hur de ska generera pengar till företagen, även om företagen faktiskt börjat visa ett intresse av att närvara i de digitala vardagsrummen.

Nyligen fick reklambyrån Grey för sig att stänga sin webbplats för att helt och fullt flytta till Facebook, säger de. Tilltaget är ju inte riktigt sant, eftersom de fortfarande anger kontaktuppgifterna på domänen. Hade de menat allvar hade de förstås stängt hemsidan utan någon hänvisning, eller bara gjort en re-direkt till facebook-sidan under tiden som domänen var aktiv, men vad gör man inte för litet uppmärksamhet. Och man vill ju inte förlora business.

Efter ytterligare ett år har jag fortfarande inte förstått mig på vilken nytta Twitter eller andra mikrobloggstjänster egentligen genererar för nytta och jag vet fortfarande inte om det är mig eller tjänsten det är fel på. Jag har bleka förhoppningar om att vara närmare ett svar på frågan om ett år eller så.

Iphone firar nya triumfer, men androidenheter har, om än i mindre skala, samtidigt fått fäste och vi har fått en ny läsplatta att leka med.

Och så verkar självuppdaterande banners ha etablerat sig vilket tyder på att time-spent till slut har blivit ett mätetal som uppfattas som relevant.

Pratet om den semantiska webben verkar tillfälligt ha hamnat litet i skymundan.

I stort har vi kommit en liten bit på vägen, men vi är alla fortfarande ett glatt gäng med laggards.