För några år sedan började det att dyka upp språkliga styggelser som “infotainment”, “communitainment” och kanske till och med “traveltainment”. Man kan tänka sig nästan vilka sammansättningar som helst och fastän det rör sig om en styggelse är nog innebörden tämligen intuitiv. Det handlar om att göra något och att ha roligt på kuppen - eller roa någon annan. Och det är ju inte ett så dumt koncept.
För att hedra en tid där språket inte riktigt räckte till för att beskriva allt det nya och trevliga som ingen riktigt hade orden för att beskriva. Låt mig därför introducera “complatainment”.
För ungefär två månader sedan dök det upp ett klipp på YouTube som fullkomligt exploderade i räckvidd. Efter några dagar hade klippet trehundratusen visningar och efter en månad upp mot en miljon visningar. Nu några månader senare har klippet över fem och en halv miljon visningar och börjar nu nå ett maximum.
Jag refererar i det här fallet till countryartisten Dave Carrolls sätt att anmäla ett informellt besvär till United Airlines angående en gitarr som förstördes under det att Dave med sällskap åkte från punkt A till B, kanske för att göra en spelning.
På traditionellt countrymanér är texten beskrivande och kronologisk i sitt upplägg. Dave och gänget ska ta flyget från Halifax för att ta sig till Nebraska och under lastningen får en av passagerarna syn på hur markpersonalen leker kasta boll med Daves väska. Huga!
Well, efter att ha försökt att få ersättning för att laga gitarren på det formella sättet utan framgång, skrev sålunda Dave istället en låt.
Det är ett klagomål. Det är roligt. Det är complatainment! Jag skulle tro att ingen är gladare än Dave att United Airlines hade sönder hans gitarr den där gången. United å andra sidan kanske borde ha varit snabbare på att plocka upp vad det var som på väg att hända för att ägna några timmar åt damage control. Nåväl.
Att använda webben som en klagomur är ju ingenting nytt. Exemplen är legio. Men det är inte så många som är så här truddeluttiga. Och visst är det roligare att kunna klaga med glimten i ögat än att var en gammal surdeg.
Branding är bra för många saker, men inte nödvändigtvis för att maximera intäkterna eller kundupplevelsen på din webbplats. I många företag är det vanligt med extensiva brand books som utförligt förklarar vilka typsnitt och färger som får användas, vilken tone-of-voice som ska eftersträvas och hur bilderna (som inte sällan kommer från en inköpt specialdesignad bilddatabas) ska användas.
Resultatet är ofta en snygg hemsida, i alla fall när den är utskriven på blankt papper, som kanske visar sig svårarbetad eller kontraproduktiv strävan efter konvertering och intäkter.
Det hela är mycket enkelt. Branding, som är en skrivbordsprodukt, tar liten hänsyn till hur besökarna fungerar. Därför blir det svårt eller omöjligt att iterera fram en maximalt konverterande hemsida eftersom en knapp inte för vara större än si eller så eller ha en signalfärg som bevisat fungerar bättre än en annan.
Om brandingstrategin ligger som en våt filt över verksamheten blir det heller inte möjligt att arbeta optimalt med textbudskap eller kanske hur företaget syns i sökmotorerna.
Men var och en gör sig lycklig på sin fason och om det är så att onlineintäkter är så viktiga ska man förstås fortsätta med kontraproduktiv branding. Annars bör man kanske se över hur brandingen påverkar affärerna - helst innan den implementeras.
Det är kul med Internet. Riktigt roligt faktiskt. Ibland är det så roligt - eller kanske tokroligt - att man inte riktigt vet hur man ska bete sig. Under den senaste veckan har Canal Plus planerat och utfört ett kuppartat frontalangrepp mot en av webbens fundamentala grundpelare - länken.
Jag förutsätter också att de var väl medvetna om att de skulle komma att utsättas för en sökmotormässig motarbetning av personer som har potential att nå tillräckligt högt upp i resultaten för att det ska se dåligt ut på ett styrelsemöte.
Det är litet skoj att Henrik Rasmusson i IDG säger att det finns en gammal teori om att länkningen är fri på internet - och att det inte längre stämmer. Det låter ju märkligt kan man tycka. Nu är jag ju inte någon specialist på immaterialrätt, men jag får förmoda att IDGs material är upphovsrättsskyddat och eftersom jag länkar till dem här ovanför kan jag nog förvänta mig en snar påringning och en stämningsansökan.
“Det som är avgörande är hur och var man länkar, och det beror på vad länken leder till. Om en länk leder direkt till en streamad sändning har du ju delat ut sändningen. Närmare upphovsrättsbrott än så kan man inte komma. Hans uppsåt har varit att dela med sig till allmänheten av det upphovsrättsskyddade materialet.”
Och det är ju klart. Med åtalet mot TPB på PP färskt i minnet som ju delvis handlar om pekningar mot upphovsrättsskyddat material borde man ju inte göra en tankevurpa genom att resonera på det viset.
Men allt det här låter så dumt att jag nog kommer att välja att tro att det är ett skämt, eller möjligtvis ett experiment för att se hur samfälligheten reagerar på den här typen av uttalanden.
Det hela är nämligen litet grand som att peka på en bank och säga att det där finns pengar för att sedan bli åtalad om banken rånas. Och det känns ju inte rimligt, i alla fall inte får någon som inte är specialist på immaterialrätt som Rasmusson tycks vara.
Nu väntar jag bara på att det också blir olagligt att inte länka till upphovsskyddat material så att vi en gång för alla kan stänga ner den här dumheten med internet och återgå till våra analoga liv.
Internet har blivit en viktig kanal att marknadsföra, sälja och kommunicera med sina kunder. Fastän företag sakta anpassar sig till det nya affärsklimatet, återspeglas inte den flexibilitet, volatilitet och omfång, som är webbens signum, i organisationsstrukturen vilket resulterar i att organisationen själv blir den största tröskeln för att maximera affärsnyttan med internetinitiativet.
Det blir viktigare för företag att ha en genomtänkt närvaro på internet. Webbens stora flexibilitet gör att den kan användas till flera olika ändamål exempelvis marknadsföring, försäljning och dubbelriktad kommunikation etc. Den låga kostnaden för produktion och distribution, samt möjligheten att mäta resultatet av olika initiativ, understryker mediets potential.
Ändå begränsar företag sig själva; dels genom att hålla fast vid funktionellt orienterade strukturer och dels genom att använda webben som ett verktyg snarare än ett medium som påverkar affären från grunden. Detta kan sammantaget visa sig kontraproduktivt.
Att se webben som ett verktyg för exempelvis kommunikation eller som en budgetplattform för reklam, kan lyfta verksamheten något. Men för att dra nytta av mediets fulla potential krävs att organisationsstrukturen kan samarbeta för att nå gemensamt uppsatta mål.
Såtillvida verksamheten inte är pure play blir fundamentet i internetnärvaron, dvs. webbplatsen inte sällan ett slagfält för organisatoriska inbördeskrig. Produktchefer slåss om utrymme på startsidorna och marknadsavdelningen (reklamavdelningen) jobbar med breda penseldrag för att bygga varumärket och driva trafik. Detta stödjer inte helheten i affären, utan, på sin höjd, de valda delarna. På så sätt motarbetar organisationer effektivt sig själva i strävan att uppnå synergieffekter.
Inte sällan gör företagsledningar uttalanden om att webben är en viktig strategisk kanal, men detta återspeglas in i företagsledningarnas kunskap om och intresse för webben som medium. I traditionellt manér är man mer intresserad av balansräkningar och finansiell data, som, när det sipprar ner i organisationen i form av avdelnings- och individmål motverkar möjligheten att skapa en enhetlig och god kundupplevelse.
Det räcker inte med en intentionsförklaring i en företagsstrategi för att nå framgång på webben. Det krävs fokuserat arbete också.
Kommunikation, marknadsföring och försäljning på webben är till stor del upplevelsebaserad. Emellertid förgås kundupplevelsen pga. verksamhetsmål som inte stödjer möjligheten att optimera kundupplevelsen. Produkten eller plattformen för kommunikation hamnar ofta i kölvattnet efter marknadsföring och sälj - frågan är bara vad man ska marknadsföra och vad man ska sälja.
På det här sättet fungerar exempelvis inte filmindustrin som i synnerligen hög utsträckning är upplevelsebaserad. Slutprodukten är i mångt och mycket frukten av visionärt tänkande med ett enda mål i sikte – att filmen, och så också upplevelsen, ska bli så bra som möjligt.
En organisation med hög internetmognad tillhandahåller ett ledarskap som inte bara har god förståelse för kärnverksamheten och vad som driver den, utan som även förstår webbens möjligheter och brister - och som dessutom kan skilja en ändamålsenlig och god webbnärvaro från en dålig dito.
Verksamheten organiseras på ett sätt där avdelningarna inbördes inte hamnar i konflikt genom att sträva mot mål som i värsta fall motverkar varandra.
Detta uppnås delvis genom att underställa marknadsföring och försäljning ett visionärt och kundorienterat ledarskap, men också genom att skapa bättre strukturerade webbplatser som i första rummet fokuserar på kundupplevelsen och som tar fasta på att allt inte är lika viktigt och därför inte kan synas lika mycket.
Webben är ett fantastiskt medium, ett material utan egenskaper, som Löwgren och Stolterman säger i “Design av informationsteknik”.
E-handeln är något som fortsätter att växa, vilket man kan läsa i den senaste utgåvan av E-barometern. Ändå har e-handeln mycket kvar att lära av traditionell butiksförsäljning.
Traditionell butiksförsäljning brottas med problemet att visa upp så många varor som möjligt under tiden som kunden befinner sig i affären. Dessutom ska det vara enkelt att hitta.
Livsmedelsbutiker brukar ju sägas lägga mejeriprodukter långt in i butiken för att tvinga kunden att gå en snitslad bana och på så sätt exponeras för så många erbjudanden som möjligt. Vissa livsmedelsbutiker är också duktiga på att uppmuntra merförsäljning genom att placera närbesläktade produkter bredvid varandra, exempelvis ost och osthyvlar, kex och kanske till och med druvor.
E-handeln har egentligen inte det här problemet, vilket i sig bidrar till att skapa andra problem. Där detaljhandeln måste lägga mer vikt på vad kunden ska exponeras för och alltså tvingas att bestämma vad som är viktigt att visa upp, lägger e-handeln gärna ut stora delar av sortimentet på förstasidan - för att man kan.
Skälet till detta är förstås en fåfäng förhoppning att besökaren ingående läser precis allt som ligger på sidan. Från vänster till höger, uppifrån och ned.
Det är inte riktigt på det viset det fungerar.
På webben går det utmärkt bra att visa upp hela sortimentet på förstasidan. Emellertid bidrar det till att mindre vikt läggs vid vad som är viktigt att visa upp och vill det sig riktigt illa, kan detta resultera i resignation från organisationen, där man helt enkelt inte bryr sig om vad kunden tittar på - så länge kunden tittar på något över huvud taget.
För kundens vidkommande, så är det ju tänkbart att man inte ser skogen för alla träd, exponeras mot irrelevanta erbjudanden och i värsta fall studsar på sidan - med andra ord att köpintentionen försvinner och det som hade kunnat bli en kund lämnar sidan för att aldrig komma tillbaka.
Tidigare har de föreläsningar som kan ses på tjänsten endast funnits otextat, men nu bjuder alltså TED in hela världen att bli översättare med motprestationen att översättarna omnämns.
Vid lanseringen hade 200 översättare gjort mer än 300 översättningar på 40 olika språk.
På nyhetstjänsten Nyheter24 kunde man idag läsa att Skunk är räddat. Spray sägs enligt artikeln ha dragit tillbaka sina planer på att lägga ner tjänsten. Emellertid kvarstår frågan om tjänsten verkligen är räddad - och om den är det - i så fall varför.
Föll Spray tillföga för trycket för en 800 eller så gamla skunkare? Såg de i uppslutningen en intäktspotential som innan nedläggningshotet varit dolt? Eller är det så att de inte ville riskera andra värden i tjänsten? Allt detta är oklart, eftersom Spray sällan uttalar sig annat än när de delar ut snö eller anställer någon till en chefsposition.
De som varit involverade i Skunk vet att tjänsten idag ligger på något som kan liknas vid en antik plattform (kanske var det av historisk hänsyn som Spray valde att dra tillbaka nedläggningen). Även om tjänsten i sig kan uppvisa en hygglig räckvidd är den i det närmaste omöjlig att vidareutveckla. Utifrån ett affärsmässigt perspektiv är den enda rätta åtgärden att tacka för den tid som varit och lägga ner tjänsten.
Igår skrev jag emellertid att allt gudbevars inte är affärsmässigt och att det kan finnas andra värden i en tjänst än rent ekonomiska. Jag vidhåller fortfarande att Skunk är en dålig affär för Spray och inte har något att göra i Sprays produktportfölj, något som i bottnar i att varumärket, som det ser ut idag, inte har kapacitet att bära en tjänst som Skunk.
Vad man istället bör göra är att utmana samfälligheten - som uppenbarligen av nostalgiska skäl visar på en fäbless för tjänsten - att använda ett förvisso inarbetat varumärke med historisk tyngd att göra något bra.
Dela ut källkoden till Skunk, säger jag. Låt samfälligheten ta över utvecklingen av tjänsten, men drifta den och fortsätt att sköta medlemshanteringen så att medlemmarnas integritet hålls intakt. Implementera för alldel annonstaggar, men skänk intäkterna till välgörenhet och låt medlemmarna själva rösta på vad de vill att annonsintäkterna ska gå till.
Skunk är en av få möjligheter för Spray att visa på ett corporate social responsibility och det vore i mina ögon att göra sig själv en otjänst att inte ta tillfället i akt.
