Feb
11

När sociala medier lönnmördar det filosofiska samtalet

Att påstå att sociala medier är kontraproduktivt strävan att uppnå en djupare förståelse för mediet som sådant är förstås dumheter. För nog är det väl så att det inte är sociala medier per se som skulle motverka samtalet, för så är det ju förstås inte. Tvärtom har ju sociala medier fungerat som ett fantastiskt verktyg för att tillåta alla, hög som låg, att delta i ett samtal.

Därmed är inte sagt att mekanismerna som styr sociala medier kan vara kontraproduktiva strävan att komma ytterligare en liten bit på väg när det kommer till att förstå hur allt hänger ihop. I synnerhet tycks detta gälla bakomliggande mekanismer kopplade till samtal som i synnerhet handlar om – ja, just det – sociala medier.

I en tidigare postning skrev jag litet om att det finns skäl att tro att de kopplingar som binder människor samman i sociala medier varken är starka eller svaga nog för att klara av provokationer.

Det skrev jag på förekommen anledning i det att Jesper Åström utmanade Fredrik Wass i holmgång, något som tycks ha fått både en och annan konsekvens där de sociala medierna både var ett fundament för ett utfall på samma gång som det var en bastion för försvar.

Säga vad man vill om tonen på Jespers inlägg. Han har rutit till en gång tidigare i ett inlägg som riktade sig till Peter Westerståhl. Jag förstår att den här typen av inlägg/utfall/angrepp kan vara djupt provocerande, icke desto mindre finner jag ett nöje i tilltagen eftersom jag är en hängiven anhängare av provokationen som arbetsmetod.

Konsensus och en civiliserad samtals ton – rationell kyla – må vara eftersträvansvärd, men den kan ibland leda till rent snömos eftersom strävan efter inlänkningar ibland tycks kunna förvrida oss att bortse från ifrågasättandet. Vi är helt enkelt oroliga för att råka stöta oss med vår omvärld.

Inom politiskt bloggande är det här förstås inte något problem eftersom det ingår i det politiska bloggandet som sådant att polarisera frågor. Bäst är förstås att ta egna poäng samtidigt som motståndaren fullkomligt tillintetgörs. Game, set, match liksom.

Men så fungerar det inte riktigt inom bloggande som handlar om bloggande och sociala medier som sådant och det kan vi nog tacka eller skylla transparensen för.

Om vi vill komma någonvart på riktigt, så tror jag att det börjar bli dags att tänka mindre på vilka bloggrullar man finns med på och hur många inlänkningar man kan skörda varje dag och dels visa modet att våga utmana, men också visa på viljan att ta upp en kastad handske för att se vart man kan tänkas hamna.

Feb
05

Vad är fel med att betacka sig Jesper Åström?

Häromdagen stack Jesper på Online-PR ut hakan och utmanade Fredrik Wass i något som kanske skulle kunna beskrivas som en så kallad beef. Upprinnelsen till historien var två postningar, den här och den här, som Fredrik Wass gjort med anledning av att Acne Online Store börjat följa honom på Twitter.

Påhoppet var uppfriskande eftersom påhopp är rätt sällsynta i diskussioner om sociala medier som äger rum på sociala medier, något som i sin tur skulle kunna hänga ihop med relationsekonomiska spelregler och praxis.

Uttryckt på ett annat sätt kanske man skulle kunna säga att de kopplingar som sammanbinder noderna i allmänhet inte är tillräckligt starka för att klara av frontalangrepp, men samtidigt inte är tillräckligt svaga för att konsekvenserna ska vara triviala. I det här fallet ryktas det om en de-friendingkonsekvens på Facebook. Är det sant, är det upp till var och en att själv väga den konsekvensen.

Kortfattat kan man säga att Fredrik Wass ondgjorde sig över att det inte fanns någon uttalad person bakom Acne Online Stores Twitterkonto. Grogrunden för att skapa en relation var alltså liten eller obefintlig.

Jesper Åström menade å andra sidan att det var helt i sin ordning för ett företag att lyssna på internetsamfälligheten oavsett om det så görs som i Acnes fall eller som Dell (som ju kopplar en person till varje twitterkonto).

Fredrik vill bygga relationer och Jesper vill lära företagen att lyssna på vad som sägs, eller uttryckt med Charlene Li:s ord ”tap into the groundswell”. Det är bara två ståndpunkter, som inte ens är motpoler.

Vem har rätt då? Well, det är inte konstigare än att ingen har det – och båda har det.

Diskussionen är lustig, men bär också på en touche av nonsens; för, vi kommer inte att nå konsensus i frågan.

Det handlar helt om tycke och smak och om i vilken utsträckning som olika intentioner samspelar med varandra. I Fredrik och Acnes fall krockar intentionerna och då uppstår förstås friktion.

Vad det kokar ner till är alltså vad man vill använda Twitter till och vilken funktion en mikroblogg kan fylla i det stora hela. Med andra ord kan det vara ett kraftfullt verktyg, men också visa sig fullkomligt värdelöst.

Här är några sätt att använda Twitter på:

1) Crowdsourcing: bygg upp ett engagerat nätverk där det är möjligt att ställa frågor och svara på frågor med korta ledtider.

2) Omvärldsbevakning: Följ tankeledarna i din bransch för att se hur konkurrenterna använder mikrobloggen och vad tankeledarna pekar på för något. Följ diskussionerna via Twitter Search för att se vad som sägs om ditt företag.

3) Konkurrentbevakning: Följ dina konkurrenter och se hur de använder mikrobloggar och sociala medier.

4) Marknadsföring: Använd mikrobloggen som en kompletterande marknadsföringskanal för att exempelvis kommunicera erbjudanden och driva trafik.

5) CRM: Underhåll en dialog med dina kunder för att bygga djupare relationer med dina kunder och få tips om hur du kan göra dina produkter ännu bättre.

6) Personlig branding: Visa vilka varumärkesvärderingar som överensstämmer med dina egna värderingar. Lever du ett liv i gräddfilen kan du exempelvis följa Louis Roederer (När de väl finns på Twitter).

7) Nyhetsflöde: Mikrobloggar som körs via klienter som TweetDeck är snabbare än RSS-läsare. Följ dina favorittidningar och få länkar till nyheterna serverade samtidigt som de publiceras.

8) Konstinstallation: Köp in några feta 42-tummare, bygg en tv-vägg, installera TweetDeck och lägg till hela världens Twitteranvändare.

Problemet med de här olika tillämpningarna av en mikroblogg är att samtliga svårligen samsas under ett och samma konto. Fredrik vill bygga och underhålla relationer medan Acne vill maximera antalet följeslagare för att på så sätt uppnå högsta möjliga utväxling av sina tweets. Dessa två intentioner samspelar dåligt och därför tycker jag inte att det är så märkligt att Fredrik reagerar som han gör.

Alltså måste du sannolikt ha fler än ett konto och vara noggrann med hur du bygger upp kommunikationen på respektive konto. Det kommer alldeles säkert att vara tidskrävande och eftersom sociala medier inte skalar upp speciellt bra, kan det också bli en tämligen dyr affär.

För att ditt initiativ på mikrobloggarna ska bli framgångsrikt gäller det att dina intentioner stämmer överens med de intentioner som dem du följer har.

Feb
01

Glöm mikrobloggen – ett ord räcker

Kanske har du läst i tidningarna om mikrobloggen, som är det senaste. Eftersom mikrobloggar funnits i ungefär två år redan, kanske det är mer korrekt att det är bättre att tidningarna säger något om det än aldrig.

Icke desto mindre råder det inte något tvivel om att mikrobloggandet fått sig en skjuts i slutet av förra året och början av detta.

Vill du emellertid ligga i framkant kan du lika väl strunta helt i tjänster som Twitter och direkt gå på den svenska uppfinningen Nanoblogg, som är det roligaste som har hänt i svensk internetutveckling sen, ja, sen kanske någonsin.

Skillnaden mellan mikrobloggen och nanobloggen är att där mikrobloggen i allmänhet tillåter max 140 tecken tillåter nanobloggen bara ett enda ord och färre än 40 tecken. Det gäller med andra ord att vara kärnfull och väga orden på guldvåg.

Fortfarande befinner sig Nanoblogg i ett tidigt utvecklingsskede och det är upp till samfälligheten att komma med tips på hur tjänsten kan vidareutvecklas. Åt vilken riktning återstår alltjämt att se.

Jan
30

Hur litet kostar egentligen gratis?

Fiskmås - fri men inte gratis

Fiskmås - fri men inte gratis

Vid det här laget har du säkert hört talas om Chris Andersons tes om att framtidens affärsverksamhet kommer att kretsa kring begreppet ”gratis”, som han skrev om i artikeln ”Free! Why $0.00 Is the Future of Business”, i Wired Magazine.

Kortfattat går tanken ut på att erbjuda något utan kostnad för att låta kunden betala något annat istället, som exempelvis en mobiltelefon för 1 kr (så gott som gratis) med ett tillhörande abonnemang á 250 kr per månad i 24 månader.

Chris Anderson kommer för övrigt till Sverige i februari, så har du vägarna förbi Malmö kan du lyssna på honom på Media Evolution.

Minst lika intressant som Chris Andersons nygamla affärsmodell är en diskussion vad ”gratis” egentligen betyder. Den tolkning som ligger närmast tillhands är en transaktion där någon får något utan att behöva betala reda pengar.

Samtidigt har du alldeles säkert också hört uttrycket: ”There is no such thing as a free lunch.” Den här frasen och Chris Andersons ovan lirar ju inte riktigt med varandra. Man anar ju ugglor i mossen nästan omedelbums.

För internettjänster finns det i princip två stora affärsmodeller: antingen betalar man och då slipper man reklam, eller så betalar man inte och då exponeras du för annonser.

Men betyder det här att tjänster som exempelvis Twitter verkligen är gratis? Eller är de gratis endast i bemärkelsen att de allra flesta av oss automatiskt associerar kostnad med pengar, snarare än pengars värde.

Enligt något som heter Metcalfs lag ökar nyttan eller värdet (hur man nu vill se på det) proportionellt med kvadraten på antalet anslutna noder, något som också kan uttryckas n(n-1)/2. Det här kallas i folkmun för ”nätverkseffekten” och förklaras på enklast möjliga sätt med telefonanvändare.

Om bara en person har en telefon är det tråkigt, men om 100 personer har telefoner så blir det plötsligt roligt, eftersom var och en av de anslutna noderna kan ringa 99 andra personer.

Om värdet i ett nätverk sedan mäts i klirrande mynt, bananer eller armhävningar är mindre relevant eftersom i princip allt kan översättas till pengar eller pengars värde.

När du går in i ett nätverk betalar du dels med tid, men ofta också med olika typer av personuppgifter som kan användas för att exponera dig för mer eller mindre relevant reklam.

Naturligtvis är det en ömsesidig affärsrelation eftersom du förhoppningsvis upplever att värdet du får ut av en tjänst motsvaras av det du betalar med, om det nu är tid, implicita och explicita preferenser eller personuppgifter.

Men man skulle kunna också kunna argumentera för att priset du betalar för att använda tjänsten är att vara med i den över huvud taget eftersom ditt deltagande ökar värdet på tjänsten som sådan.

Att kalla tjänster för gratis med hänvisning till att man inte behöver betala pengar för dem börjar emellertid i allt högre utsträckning att bli en tankevurpa.

Trots allt är ju pengar i sig själva knappt värda någonting alls. De motsvarar ett värde, som egentligen kan bestå av precis vad som helst.

Foto: Amateur_photo_bore

Jan
29

I framtiden är vi alla konsulter

Förr i tiden var det en hederssak att vara en life-timer. Man var den skomakare som blev kvar vid sin läst ett helt arbetsliv och det gick utmärkt bra eftersom hjulen snurrade en smula långsammare då än de gör nu.

Det är viktigt för företag att få in nya idéer i företagen. Sticker man inte näsan utanför kontorsdörren för att ta till sig intryck från världen utanför kan företaget stagnera med verksamhetsdöd som följd.

Och nej, det räcker inte med en internetuppkoppling som fönster mot yttervärlden. Det är ett fantastiskt komplement, men det räcker inte.

Ett sätt att tillföra organisationen ny energi är att genomföra rekrytera externt för att på så sätt få in nya idéer och ny kunskap i företaget. Men rekryteringsprocesser är långt ifrån gratis och kan dessutom dra ut på tiden – för det vill ju till att säkerställa att rätt person hamnar på rätt plats. Dessutom är det ju angeläget att rekryteringen betalar tillbaka sig.

I takt med att kraven på tillväxt ökar och att de ekonomiska hjulen snurrar snabbare, tror jag också att det kommer att bli viktigare för företag att säkerställa inflödet av ny kunskap i allt högre utsträckning. Men förstås rör inte det här bara företag, utan i lika hög utsträckning anställda bland vilka många i allmänhet är intresserade av att utvecklas.

Om utvecklingen inte kan ske inom ramen för den ordinarie verksamheten av en eller annan orsak (tid eller pengar eller en kombination) finns risken att man hamnar i samma situation som Chris Anderson beskriver så här: A passionate amateur almost always beats a bored professional (NB kommentaren om erbjudandet om en trippel by-pass, som är vansinnigt rolig)

Ett sätt att lösa det här, är att avskaffa den fasta anställningen som anställningsform och istället arbeta helt projektbaserat på konsultbasis med mer eller mindre utförliga non-disclosure-avtal, där i princip alla arbetar på två eller flera jobb samtidigt och på så sätt kan öka utväxlingen av sin erfarenhet.

På sikt kanske inte ens de avtalen behövs eftersom vi ändå är på väg in i en tid av total transparens.

Det är möjligt att man tappar det momentum som ibland kan påträffas i vältrimmade organisationer, men det man förlorar på gungorna, kan man ju som bekant ta igen på karusellen.

Vad tror du?

Jan
28

Vägen till att lyckas går via att misslyckas

Häromdagen var jag hemma hos Paul Isakson och hälsade på och hittade där ett inlägg som pekade mot en kampanj som Honda kör: Failure: The secret of success. Well, lätt för en av världens ledande tillverkare av motorcyklar att säga tänker kanske du.

Icke desto mindre.

Att vägen till att lyckas går via att misslyckas är ingenting nytt under solen och tar sig uttryck i formler som exempelvis trial and error, som ju är en arketypisk metod för att lära sig något.

Man måste lära sig krypa innan man kan gå och springa. Och lär sig gör man ju hela livet – och ofta genom att snubbla, eller till och med dratta på ändan. Man reser sig, borstar av sig och går vidare åstad, bara litet smartare än innan.

Så fungerar det i den analoga världen och så fungerar det ock i den digitala.

För visst kan man kosta på sig att göra misstag på nätet. Nu är det ju förstås skillnad mellan misstag och misstag. Ett misstag man inte vill göra är att bygga ett community för 50 miljoner över fyra år som ingen sedan vill använda. Det är bara dyrt – och tråkigt.

Men man kan tillåta sig att treva sig fram i det fuzzy frontend som den digitala sfären faktiskt är. Nomenklaturer saknas i stort sett och även om många vet ungefär vad de vill ha, är det få – om någon – som på förväg vet hur exakt hur det ska fungera eller se ut. Ju mer du är benägen att prova nya grepp, desto större möjligheter har du att träffa en sweet spot.

Är du öppen med dina intentioner är nätet förlåtande, även om molnet kanske inte glömmer i första taget.

Alltså gör, lyssna och iterera. Det behöver inte vara svårare än så och det är bättre att göra och göra om och göra rätt än att ägna hundra år av förstudier i väntan på en perfekt blueprint som kanske aldrig behagar visa sig.

Jan
27

Dress for success

Success Jacket

Success Jacket

Även om det sägs att man inte ska döma hunden efter håren, sägs det ju även att first impression lasts. Det Här står ordstäv mot ordstäv, poler på ett kontinuum, som inte riktigt möts.

Av den anledningen har jag hittat på en ny oumbärlig produkt som med fördel används vid arbetsintervjuer. Jag kallar den kort och gott för ”Success jacket”.

Konceptet är mycket enkelt. Inbyggt i en stilren kavaj av klassiskt snitt, finns små med högkvalitativa högtalare manufakturerade av en välkänd hifi-tillverkare. Dessa högtalare är i sin tur ihopkopplade med en nätt, men kraftfull, förstärkare i plånboksformat.

Allt detta är kopplat till en manövreras av en handenhet med tre knappar som manövreras av en handenhet som placeras i valfri hand.

Vi själva instigandet i det rum där intervjun ska äga rum och under förutsättning att den som ska hålla i intervjun redan är på plats, trycker man på knapp A.

Knapp A är grön till färgen och spelar vid nedtryckandet en liten fanfar, vilket skapar en storstilad entré och kommunicerar pondus. En dignitär har trätt in i rummet.

Under själva intervjun, efter det att tillbörliga artighetsfraser utväxlats, aktiveras knapp B, som är blå, och som påkallar en blott förnimbar matta av ovationer, visslingar och applåder som omger den som intervjuvas.

Vid direkta frågor som tarvar ett svar kan man, efter det att svaret levererats, aktivera knapp C, som är orange och som spelar en liten trumvirvel med tillhörande cymbal. På så sätt emfaseras det man sagt med all önskbar tillbörlighet

Jag kallar som sagt konceptet för ”Success jacket” eftersom you’ve got to dress for success. Mig veterligen finns det inte någon nu levande rekryterare som kan motstå denna makalösa produkt.

Spring och köp.

Foto: The Justified Sinner

Older posts «

» Newer posts