Att påstå att sociala medier är kontraproduktivt strävan att uppnå en djupare förståelse för mediet som sådant är förstås dumheter. För nog är det väl så att det inte är sociala medier per se som skulle motverka samtalet, för så är det ju förstås inte. Tvärtom har ju sociala medier fungerat som ett fantastiskt verktyg för att tillåta alla, hög som låg, att delta i ett samtal.
Därmed är inte sagt att mekanismerna som styr sociala medier kan vara kontraproduktiva strävan att komma ytterligare en liten bit på väg när det kommer till att förstå hur allt hänger ihop. I synnerhet tycks detta gälla bakomliggande mekanismer kopplade till samtal som i synnerhet handlar om – ja, just det – sociala medier.
I en tidigare postning skrev jag litet om att det finns skäl att tro att de kopplingar som binder människor samman i sociala medier varken är starka eller svaga nog för att klara av provokationer.
Det skrev jag på förekommen anledning i det att Jesper Åström utmanade Fredrik Wass i holmgång, något som tycks ha fått både en och annan konsekvens där de sociala medierna både var ett fundament för ett utfall på samma gång som det var en bastion för försvar.
Säga vad man vill om tonen på Jespers inlägg. Han har rutit till en gång tidigare i ett inlägg som riktade sig till Peter Westerståhl. Jag förstår att den här typen av inlägg/utfall/angrepp kan vara djupt provocerande, icke desto mindre finner jag ett nöje i tilltagen eftersom jag är en hängiven anhängare av provokationen som arbetsmetod.
Konsensus och en civiliserad samtals ton – rationell kyla – må vara eftersträvansvärd, men den kan ibland leda till rent snömos eftersom strävan efter inlänkningar ibland tycks kunna förvrida oss att bortse från ifrågasättandet. Vi är helt enkelt oroliga för att råka stöta oss med vår omvärld.
Inom politiskt bloggande är det här förstås inte något problem eftersom det ingår i det politiska bloggandet som sådant att polarisera frågor. Bäst är förstås att ta egna poäng samtidigt som motståndaren fullkomligt tillintetgörs. Game, set, match liksom.
Men så fungerar det inte riktigt inom bloggande som handlar om bloggande och sociala medier som sådant och det kan vi nog tacka eller skylla transparensen för.
Om vi vill komma någonvart på riktigt, så tror jag att det börjar bli dags att tänka mindre på vilka bloggrullar man finns med på och hur många inlänkningar man kan skörda varje dag och dels visa modet att våga utmana, men också visa på viljan att ta upp en kastad handske för att se vart man kan tänkas hamna.
