Jan
15

Best practice inom viralmarknadsföring

Vid det här laget står det nog rätt så klart att viralmarknadsföring kan vara ett väldigt kraftfullt verktyg för att nå ut med ett budskap. Men det är nog vid det här laget lika välkänt att viralmarknadsföring kräver någonting mer än en video på YouTube eller en rolig widget med inbyggd sharing-funktionalitet.

Det finns många exempel på lyckade kampanjer, men exemplen på misslyckade är desto fler. Ett exempel på en lyckad kampanj är Daytonas nyligen instiftade bloggpris YABA, som vänder sig mot en nischad målgrupp med ett synnerligen välformulerat budskap.

Men något som får hakor att tappas och en hel värld att engagera sig är turistorganisationens för Queensland senaste kampanj ”The Best job in the world”, som på i något stort MMORPG förmodligen skulle ge en reaktion i stil med omgwtfbbqpwn.

Kampanjen ger vem som helst möjligheten att få en – well – ganska enkel projektanställning under sex månader på ön Hamilton Island som ligger på Stora barriärrevet. Betalningen är hyfsad. Ungefär 800 000 kronor får man för besväret.

I vilket fall är det här något att höja på ögonbrynen åt och det ligger helt i linje med Seth Godins tanke om ”The purple cow”. Faktum är att det är så spektakulärt att jag måste sätta mig ner och ägna en kvart eller tjugo minuter åt att skriva om det. Det är då man har lyckats med viralmarknadsföring.

Övervakningen av Lizar Island ingår i jobbet

Övervakningen av Lizard Island ingår i jobbet

Hur ser ekonomin ut i projektet då? Vi har prispengar om 1000 000 kronor. Låt oss säga att kampanjsidan kostade 1000 000 kronor att bygga. Annonseringen skulle helt och hållet kunna göras via sociala nätverk och tidningar och har förhållandevis låg kostnad, men det skulle inte förvåna mig om de kör både hängslen och svångrem och faktiskt använder traditionell reklam i form av billboard, tv, tidningar och – varför inte luftballonger. Då är det väl personalkostnader och kostnader för en rejäl rigg som kan bära trafiken som är kvar. Låt oss lägga på en 5000 000 kronor till för övrigt som i det här fallet blir produktion av diverse marknadsföringsmaterial, hårdvara, flygplan, catering, copy etc.

Om man i Sverige gick brett i vanlig bannerannonsering och betalade en miljon skulle man kanske kunna få en upp emot 20 000 000 annonsvisningar. Räknar vi bara på en CTR på 5 promille, som varken är högt eller lågt, skulle det resultera i 100 000 besök. Brandingvärdet, som förstås också är en aspekt av annonsering, räknar jag inte med. Sju miljoner skulle sålunda kunna generera knappt en miljon besök till målsidan, samtidigt kan man ju ha i åtanke att det blir ju dyrare och dyrare att rekrytera nya träffar ju mindre del av målgruppen som kvarstår.

Rådet måste alltså vara att inte skämmas för sig och sätta saker och ting i relation med varandra när man ger sig in på viralmarknadföring. Några garantier finns det förstås inte, men är du tillräckligt spektakulär kan initiativet återbetala sig långt över dina förväntningar.

Oavsett hur många som nu kommer att ansöka, så tror jag att den här kampanjen kommer att ha återbetalat sig i media och inlänkar och intresse för Queensland och stora barriärrevet innan januari är till ända – för 100 000 besök lär den nog i alla fall uppbringa.

Skulle de kunna ha gjort det på något annat sätt? Pja, det hade nog räckt med att göra en ganska enkelt satsning och se magin hända. Enligt Resumé kostade kampanjen 1,7 miljoner kronor och det har jag svårt att tro att den behövt göra. Den står nämligen redan ut ur mängden som en pingvin i Sahara.. Att erbjuda ett pressbildspaket på fem bilder som vägde 80 MB var väl kanske också en smula overkill. Slutligen var namnet kanske inte det bäst tänkbara eftersom det konkurrerar med ett redan befintligt videokoncept, men det kommer nog att gå bra ändå.

Slutligen är det väl bara att hoppas på att Hamilton Island inte är samma ö som ön i filmen The Island, men det finns det väl bara ett sätt att ta reda på.

Ansöker gör du här: The best job in the world.

Bilden hittade jag på Tourism Queensland

Jan
15

Affärsnyttan kring Guy Kawasakis twittervanor

I ett inlägg från igår ”Så hanterar du din digitala identitet i framtiden”, hänvisade jag till en artikel om Guy Kawasakis twittervanor på Schmula.

Det räkneexempel som har angetts har brister. Framför allt eftersom antalet tweets är inte går tillbaka till den absoluta starten då Guy började använda Twitter i augusti 2007 utan från det första inlägg som skribenten Psabilla själv kunde hitta från Guy i sin egen feed. Så här ser Psabillas ursprungliga räkneexempel ut igen.

  • Guy’s earliest tweet I could find was dated November 8, 2008 — 64 days ago.
  • Within 64 days, Guy Kawasaki has 16,457 tweets.
  • This means the following:
    • 16457/9.14 weeks = 1800 tweets per week (tpw)
    • 16457/64 days = 257 tweets per day (tpd)
    • 16457/1536 hours = 10 tweets per hour (tph)
    • 16457/92,160 minutes = 0.17 tweets per minute (tpm)
    • 16457/5,529,600 second = 0.003 tweets per second (tps)

Icke desto mindre är Guy Kawaski en flitig twittrare. Eftersom det är så roligt med överslagsräkning tänkte jag ge mig in på att tvätta datat och se på affärsimplikationerna av Guys twittrande. I det följande kommer jag att titta på ROI för Twitter. Ta beräkningarna med en nypa salt. Jag har inte suttit dubbelvikt som en ostbåge över kalkylerna under någon längre tid.

Enligt TweetStats för Guy Kawasaki började han använda Twitter i augusti 2007, dvs mer än ett år innan det som Psabillas räkneexempel tar sin utgångspunkt ifrån. Detta ändrar förstås förutsättningarna kraftigt.

Låt oss anta att Guy började twittra den 1 augusti 2007. Den första i månaden känns bra. Rimligt på något vis. En möjlighet till nystart som Guy slängde sig över och omfamnade. Han kanske hade planerat det i månader. Nåväl.

Fram tills idag den 15 januari 2008 har han postat 16745 tweets. Från den 1 augusti 2007 till den 14 januari 2008 är det 532 dagar vilket ger följande beräkning:

  • 16745/70 veckor = 239,2 tweets per vecka (TPV)
  • 16745/532 dagar = 31,5 tweets per dag (TPD)
  • 16745/12768 timmar = 1,3 tweets per timme (TPT)
  • 16745/766080 minuter = 0,02 tweets per minut (TPM)
  • 16745/45964800 sekunder = 0,0004 tweets per sekund (TPS)

En TPT på 1,3 tillåter ungefär fem och en halv timmes sömn per natt, vilket är normalt för en driven entreprenör i Silicon Valley i Kalifornien.

Guy följer för närvarande 51028 twittrare och har själv 48189 följare. Om vi tänker oss att Guy själv lagt till alla dessa följerslagare manuellt och vi antar att den operationen tar 20 sekunder med sidladdningstider mm ger detta vid handen att Guy ägnat 20×48189 = 963780 sekunder åt att lägga till följeslagare.

Detta motsvarar 963780/60 = 16063 minuter, 16063/60 = 268 timmar eller 268/24 = 11 dagar.

Om vi vidare antar att Guy tjänar en miljon dollars om året och ett normalt arbetsår består av 250 dagar (extrapolerat från Sverige) betyder det i sin tur att kostnaden för att lägga till dessa användare hittills uppgått till ca 44000 dollars (~350000 kronor med dagens växlingskurs).

Så hur ser det ut med Guys return on investment?

Har man 48189 följare på Twitter tillhör man definitivt något som kallas för The Twitterati, vilket på svenska kan översättas till ”gräddan”. Tycker man bättre om franska är ”crème de la crème” ett motsvarande uttryck.

Med en tweet når han teoretiskt sett närmare 50000 personer.

Om vi antar att Guy har en konverteringsgrad på 1 % innebär detta att han för närvarande kan styra 482 personer till en viss adress per tweet. Räknar vi med de 31,5 tweetsen per dag innebär det att 482×31,5 = 15183 personer går till de adresser som han pekar på.

Om vi vidare antar att de sidor Guy pekar på publicerar annonser som har en CPM på 30, innebär det att Guys länkningar för närvarande är värda (15183/1000)x30 = 455 kronor per dag.

Utslaget på ett extrapolerat arbetsår om 250 dagar innebär det alltså att värdet för Guys Kawasakis twittervanor från och med nu och allt annat lika skulle ha ett bruttovärde på 113750 kronor. Och då räknar jag förstås inte med tillväxt.

Om vi nu slutligen antar (alltså antar, inte spekulerar, antar) att Guy Kawasaki tar en kommissionsavgift på 10% för varje styrning motsvarar detta 46 kronor om dagen motsvarar detta en årlig inkomst på 11500 kronor vilket i sin tur ger en ROI på 30 år, under förutsättning att Guy Kawasaki upprätthåller samma tempo och inga nya följare tillkommer.

Nu kommer sannolikt förutsättningarna ändras kraftig i det kommande. Redan om fem månader förväntas nämligen Guy Kawasaki ha fördubblat sin följarbas. Dessutom finns det förstås en uppsjö av andra parametrar att ta hänsyn till, vilket jag inte gjort. Men det får bli en annan kalkyl.

Bilden kommer från mfilej

Jan
14

Så hanterar du din digitala identitet i framtiden

Det är lika bra att vi vänjer oss vi tanken. Vi kommer att dö informationsdöden.  Jag vet inte om den kommer att bli snabbt och smärtfri eller utdragen och plågsam.

Om det är så att vi inte kastar in handduken by the hand of informationsöverbelastning, så kommer vi att svälta ihjäl. När en hel värld lever sitt liv inom social software, så finns det ingen tid producera mat.

Kanske löser vi det med AI och maskinkraft, som väl på sikt låter oss vakna upp i The Matrix eller kanske någon mörk framtidsversion a la Terminator.

Antalet kommunikationskanaler växer hela tiden. Nuförtiden har vi e-post, messengerklienter, sociala nätverk, bloggar, RSS-flöden och så förstås mikrobloggar och tumblelogs.

Även om du är bakåtkompatibel gäller det hela tiden att ligga i framkant för att ta del av den nyaste teknologin. Det är inte tjänsterna i sig som är intressanta, utan vad de gör för oss. Chris Brogan har formulerat det här på ett bra sätt i en bloggpost:

Twitter isn’t amazing. The ability to connect to many voices in a collaborative way is amazing. Facebook isn’t the future. Having mutual social environments that permit deeper understanding of each other’s interests is the future. It’s important that we learn how to talk in terms of benefits and not the features.

Frågan är hur du ska hantera alla de här kanalerna. Visst vi har aggregatorer som Netvibes och FeedRinse och vi har syndikatorer som Ping.fm och Hellotxt.com. Frågan om det räcker hela vägen.

Upprinnelsen till här posten kommer från två håll. Dels från Don Reisingers inlägg Why you should follow everyone that follows you on Twitter på CNN WebWare och dels från inlägget My experience with Twitter, part 1 från Schmula.

Don Reisinger för ett resonemang kring varför man bör följa alla som lägger till en på Twitter. Det här till god twittikett skulle man kunna sammanfatta hans argumentation – och det låter ju rimligt på något sätt. Samtidigt kan jag ibland få intrycket av att ingå i ett amerikanskt startkit för nya twittrare som vill komma igång snabbt. Och det blir ju knasigt eftersom jag i allmänhet skriver på svenska och dessutom inte sällan pekar på svenskspråkiga artiklar.

Nåväl, dessutom, menar Don, är det inga problem att hitta intressanta diskussioner bland någon av hans närmare 3000 kontakter som han själv följer. Bruset ska inte vara ett problem. Yeah right.

Naturligtvis var jag tvungen att börja följa Don Reisinger via Twitter. Skälet var ju förstås att jag inte kan se hur någon levande människa vid sunda vätskor kan följa tusentals människor och säga att det inte är ett problem. Det tog inte lång tid innan han började följa mig tillbaka – thumbs up – och det följde heller inte något misstänkt automatiserat meddelande. Bra där!

Nästa experiment var ju att se om jag var brus eller signal varför jag ställde den frågan till honom tre gånger. Jag ska framhålla att jag är något av en tw00b och det är möjligt att det inte är så man använder tjänsten alls. Icke desto mindre fick jag aldrig något svar trots att jag skrev både replies och direktmeddelanden.

All in all är jag brus och eftersom han inte svarar på tilltal. Och eftersom han hittills inte postat något intressant ser jag heller ingen anledning till att fortsätta följa honom. Under förutsättning att han inte använder Qwitter kommer han aldrig att veta något.

Inlägget på Schmula är långt mer intressant och innehåller en analys av internetentreprenörikonen Guy Kawaskis twittervanor. Där hittar man nämligen den här smått fantastiska uträkningen:

  • Guy’s earliest tweet I could find was dated November 8, 2008 — 64 days ago.
  • Within 64 days, Guy Kawasaki has 16,457 tweets.
  • This means the following:
    • 16457/9.14 weeks = 1800 tweets per week (tpw)
    • 16457/64 days = 257 tweets per day (tpd)
    • 16457/1536 hours = 10 tweets per hour (tph)
    • 16457/92,160 minutes = 0.17 tweets per minute (tpm)
    • 16457/5,529,600 second = 0.003 tweets per second (tps)

Guy Kawasaki och Don Reisinger spelar samma sport, det är bara det att Guy spelar i Champions Tweet och Don spelar korptwitter. Guy följer nämligen över 50000 konton och har 47000 följare (and counting).

Now hur är det möjligt att någon kan skicka ut över 250 tweets per dag och samtidigt hinna med att göra någonting annat över huvud taget? Svaret måste vara robotar, vilket är en tanke som Schmula är inne på.

Det här får mig att tänka på företag som exempelvis Humany och Artificial Solutions som bygger klienter med AI som mer eller mindre hjälpligt kan föra en dialog. Smarta chatbottar helt enkelt. Dessa kommer att bli din räddning och enda möjlighet att hantera din digitala identitet i framtiden.

Både Humany och Artificial Solutions sysslar ju primärt med B2B, men jag ser en klar öppning mot att kunna vända sig mot slutkonsumenter som på ett enkelt sätt vill kunna hålla sin life-streaming igång samtidigt som de tar en promenad i parken, ligger på stranden, äter en glass eller kanske går på bio.

Genom att skapa specialiserade chatt-kloner som bygger på den här tekniken kommer alltså våra kloner att kunna konversera med varandra automatiskt och inom förvalda intresseområden samtidigt som vi istället sysslar med annat.

Det är egentligen inte svårare än att man tar ett antal RSS-flöden (Guy Kawasaki har ju några att välja mellan som grundare till Alltop) och automatgenererar slumpmässiga utskick via de syndikatorer som finns tillhanda.

Tweetdeck erbjuder ju ett API så det är inte något problem. Genom att koppla på teknologi från Humany eller Artificial Solutions kommer man också att kunna svara hjälpligt på tilltal och på så sätt kan maskinparkerna hålla skenkonversationer igång allt medan vi själva gör vettiga saker. Att sedan ingen kommer att lyssna är väl en bugg som vi får lära oss att leva med.

Roligast på Twitter just nu: Gunnar Lindberg Årnebys tweet på #svpt häromdagen om planerna att skaffa en 42″ för att skapa den rätta NORAD-känslan med TweetDeck. (lol!) Tanken är inte dum. Jag har själv svårt att få plats med allt jag behöver på min 24″ så det är inte omöjligt att jag kommer göra samma sak själv..

Glöm inte att läsa den lysande artikeln Vad är Twitter och hur använder man det på Ohsohightech. Den är riktigt riktigt bra.

Bilden kommer från FredCavazza

Jan
14

Framtidens lajvare

ROFL! Cory Doctorow är författare i sci-fi-genren och bloggar även på boing boing och craphound.com
Serien kommer från xkcd – A Webcomic

Jan
13

Tailsweep och framtidens marknadsföring på nätet

Den perfekta annonsen

Den perfekta annonsen

Genom LinkedIn fick jag ett tips av Christian Rudolf om en artikel, med tillhörande intervju, som han publicerat på Disruptive om Tailsweep. Det gav mig en anledning att titta litet närmare på vad Tailsweep är för något.

Att intervjun skulle vara smygfilmad, vilket grodperspektivet och Joachim Lerulfs avslappnadhet antyder, är ju barockt och faller på sin egen orimlighet. Samtidigt vill jag nog minnas att man oftast såg honom i kostym och slips, när han var säljchef på Spray back-in-the-days (se videon längst ned)

Tailsweep är ett annonsnätverk, med den stora skillnaden att de primärt vänder sig mot bloggar. Genom att vända sig till specifikt mot bloggarna gör man alltså något som annonsörer tidigare varit rätt oroliga för.

Under min tid på Spray arbetades det hårt med att förmå annonsörer att annonsera på privata hemsidor och bloggar, något som ofta visade sig vara ofruktbart. Skälet var förstås det att annonsörerna var rädda för att figurera i otillbörliga kontexter av vilka det explicita materialet var något av de mest fruktade dito.

Nu har attityden gentemot UGC lättats upp något och Tailsweep gör förstås helt rätt i att distribuera ut annonserna i bloggosfären. Det här är de ju inte ensamma om att göra eftersom TradeDoubler och Double Click sysslar med snarlika saker. Skillnaden består just i inriktningen mot bloggosfären som mediabärare.

Naturligtvis är det helt rätt tänkt att distribuera ut annonserna på en så stor yta som möjlig, inte minst med tanke på att internet håller på att fragmentiseras. Tidigare har hemsidan varit den centrala punkten för informationspublicering, men tack vare RSS-flöden och mashups, för att inte tala om sökmotorerna som de riktiga portalerna, börjar ju platsen där information publiceras bli allt mindre relevant.

De mer traditionella annonsbärarna som för alldel Spray eller MSN där man försökt att bygga slutna universum kommer att få det svårare att hänga med i svängarna. För att bibehålla räckvidd och kontaktytor för att på så sätt vara ett intressant alternativ för annonsörer kan de komma att tvingas växa med hjälpa av uppköp eller produktutveckling. Oavsett om de väljer något av alternativen eller en kombination, tror jag att det blir svårt att hålla annonsnätverkens takt. I vilket fall blir det dyrare.

För att vara attraktiv som annonsplattform är i allmänhet räckvidd och antal kontaktpunkter centralt.

Tjänster som Tailsweep kan å andra sidan snabbt bygga räckvidd och sannolikt enkelt ge turboinjektioner i form av förbättrade marginaler för publicisterna som upplåter annonsyta – dvs bloggarna i det här fallet. Kostnaden torde också vara lägre än att tillhandahålla stora tjänster som kräver driftsättning, utveckling och marknadsföring.

Det som talar till de slutna nätverkens fördel är att de ofta har medlemsinloggning vilket ger långt mycket bättre möjligheter till informationsinhämtning och målriktad annonsstyrning än exempelvis Tailsweep bör kunna erbjuda.

Visserligen kan man tänka sig att någon som besöker en modeblogg är intresserad av mode, men har du ett antal tjänster i ditt nätverk och kan extrahera implicita och explicita preferenser, kommer du att ha en upper hand ytterligare ett litet tag.

Och där blandas Google AdPlanner, som Jesper på Online-PR skrev om häromdagen, in i leken. Google börjar i allt högre utsträckning äga informationen kring din digitala identitet. Det är något som de lyckas med genom att helt enkelt ligga som ett lager på din internetvardag. Kanske använder du Gmail, du bloggar och använder Google Analytics, eller så använder du Google Docs eller någon annan av produkterna i deras portfölj.

Med sin AdPlanner som ser ut som vilket flight-verktyg som helst och med den data som Google kan extrahera från sina medlemmar kommer man förmodligen att kunna nå väldigt specifika målgrupper med kirurgisk precision. Så även om framtidens annonssäljare sitter löst till, kommer det att finnas desto mer utrymme för duktiga traffic-operatörer.

Det är enkelt att fokusera på i vilken utsträckning annonsören vill synas på annonsplattformen och i den diskussionen är det lika enkelt att glömma bort om avsändaren på annonsplattformen vill förknippas med annonsören. Jag tror att det här förhållningssättet på sikt kommer att normaliseras något.

Nu när alla som vill kan bli egna varumärken på ett helt annat sätt än tidigare är det tänkbart att publicister (dvs i det här fallet bloggare) också kommer att bli mer noggranna med vilka varumärken de själva associeras med, något som i sig kan öppna upp för en ny aspekt av vikten med CSR. Men det återstår väl alltjämt att se.

Vad jag väntar på är nog i första rummet innehållsmoduler som kan exporteras, distribueras och importeras fritt med bibehållna annonser, där annonsintäkten för ett klick eller en annonsvisning tillfaller den ursprungliga innehållsskaparen snarare än den importerande aggregatorn, dvs där innehåll blir helt obundet vissa domäner eller webbplatser. Om Tailsweep kan lösa det kommer jag definitivt att skapa ett konto.

Bilden kommer från CNN Business 2.0 artikel The quest for the perfect ad.

Jan
13

Komet, epostmarknadsföring och badwill

Drömmen om guld och gröna skogar

Drömmen om guld och gröna skogar blev till sand

Eftersom sociala nätverk inte var så stort när jag började använda internet under senare hälften av 1990-talet så kan man fortfarande nå mig med e-postmarknadsföring. Emellertid har det visat sig att man gör det på egen risk.

Nyligen fick jag ett utskick från rekryteringsföretaget Komet, som egentligen vänder sig mot högskolestuderande, men som jag ändå registrerat mitt CV hos. Komet hör som kanske bekant ihop med Universum,  specialiserar sig på employer branding. I utskicket erbjöds jag delta i något som heter Företagsbarometern, som listar de mest åtråvärda arbetsgivarna bland högskolestudenter. Dörröppnaren var förstås den förföriska rubriken: Var finns ditt drömjobb?

What do I know, tänkte jag och hoppades väl på att Komet skulle vara det orakel som gav mig det slutgiltiga svaret på den frågan. Allt till priset av en futtig liten undersökning som dessutom gav mig chansen att kamma hem storkovan i form av en semester i Norrland.

Det sägs ju att skomakarens barn ofta blir utan skor och så är nog fallet med Komet också. I utskicket fick man alltså erbjudande om att delta i undersökningen och som motprestation skulle man kunna vinna litet olika saker. En resa till Jukkasjärvi, några små PC-burkar, en hotellvistelse, för att nämna något.

Allt under det att sidan laddade drömde jag mig bort till de isklädda vidderna, till ett bubbelbadkar på ett hotell någonstans eller sittandes på en parkbänk med min splitternya ASUS.

Men säg den dröm som varar för redan efter första frågan tog det stopp. Studenter inom humaniora var inte en intressant målgrupp och därför slussades jag iväg till Campus istället. Illa utförd relationsmarknadsföring, men det var väl kanske heller inte det som var syftet med utskicket.

Snopet värre med andra ord och jag känner mig snuvad på konfekten. Om Komet i sitt utskick börjat med att fråga om jag läst ekonomi, juridik eller naturvetenskap, snarare än filosofi, så hade jag väl kunnat låta det här passera, men den lyxen unnade de varken sig själva eller mig och allt jag kan trösta mig med nu är att skriva om vilken dålig upplevelse de bjöd mig på.

Synd ändå, det har uppstått en klyfta mellan mig och Komet som var helt onödig och som dessutom hade kunnat undvikas med rätt små medel.

Jan
13

YABA-nomineringen och ödets ironi

Jean-Paul Sartre

Jean-Paul Sartre

För några dagar sedan skrev jag ett något bitskt inlägg på Online-PR angående Stora Bloggpriset och dess brylling YABA – Yet another blog award. Några timmar senare hade jag själv blivit nominerad till YABA.

Dilemma!

Någon möjlighet att byta fot i nästa andetag, smickrad som är jag, ser jag platt inte. Alltså måste jag med nödvändighet fortsätta att ondgöra mig över bloggpriser per se. Samtidigt kan jag inte avsäga mig

nomineringen eftersom jag tycker att det skulle vara respektlöst gentemot nomineraren eller nominerarinnan. Att göra en Sartre (inga jämförelser i övrigt) skulle kunna vara en utväg.

Dilemma!

Jag är skeptiskt till det här med bloggpriser eftersom jag tycker att besökarantal, inlänkningar, kommentarer i sig borde kunna utgöra ett tillräckligt stort pris. Men framför allt är jag en smula bekymrad eftersom jag är rädd för att bloggar – om stora bloggpriser blir tillräckligt stora – kommer att börja normaliseras för att passa in i vissa ramar. Det skulle vara synd på mångfalden tycker jag.

Alexander Schulman har ju gjort rent hus med Aftonbladets initiativ i sitt inlägg ”Det patetiska bloggpriset”. Hur man än vrider och vänder på det blir det nog litet fnoskigt. Om folket får rösta blir det en övning i nätverksstorlek och om en jury röstar så har de ju aldrig möjlighet att utvärdera var och varenda blogg. Visst finns där en kvalitetsskillnad mellan Aftonbladets utspel och Daytonas mer uppriktiga intention – kanske skulle det kunna innebära en öppning.

Alls icke. Dilemma!

Samtidigt har man väl inte sett på maken till aktivitet i bloggosfären sedan FRA-debatten peakade under förra året och det kan i det närmaste jämföras med den febrila aktiviteten på LinkedIn under slutet av förra året. Och det är ju roligt förstås. Nikke Lindkvist tycks exempelvis planera en kampanj i bästa Obama-stil. Och Sara på Online-PR har också fått vittring.

Man producerar banners, jobbar med distribution och positionering, använder de sociala nätverken för att rekrytera sympatisörer. Det är litet som i tomteverkstaden innan jul, tänker jag mig.

Och det är väl det som gör det här intressant. Kampanjandet online. Vi vet hur Barack Obama gjorde och vi kan göra samma sak själva. Verktygen finns därute och det är bara att sätta igång med blogginlägg, tweets, youtube-klipp, bannerproduktion, adwords, podcasts, friending på Facebook osv. Det är helt enkelt en övning i online-kampanjande.

Vi får väl se hur den här historien slutar.

Dilemma!

Foto: Photigule

Older posts «

» Newer posts