stefan deak

Hieronymus som botgörare

Pressombudsmän och övervakningsorgan har alldeles säkert inte alltid funnits inom traditionella medier. Jag tänker mig gärna att det i begynnelsen var High Chaparral mest för hela slanten.

Det här är förstås något som jag inte har en aning om, men det låter så rimligt att jag kommer att godta det som en hypotes tills vidare.

Vad det led insåg man vikten av att det kanske skulle behövas någon som höll koll litet på vad som skrevs så att allt inte gick över styr. Jag tänker mig att Otto Sjöberg var den som bidrog till att pressombudsmän och mediaombudsmän. Och om det är så att Otto inte är 200 år gammal, så är det väl Otto Sjöberg-typen som var den springande punkten.

Kontrollorganen har ju inte hindrat tidningarna från att trycka tvivelaktiga artiklar, men åtminstone har de på ett eller annat sätt haft ögonen på sig.

Men hur är det med bloggosfären då? Well, där är vi väl idag där vi i tryckt media var för hundratalet år sen eller så. High Chaparral alltså.

Nu tycker jag ju förstås att det vilar någonting fint över det att alla kan uttrycka sin åsikt om ditten och datten. Det både för människor samma och polariserar dem. Människor med liknande värderingar tenderar att dras till varandra och skapa vi-och-dom-antipatier mot andra grupperingar som tycker någonting annat. De sitter kring sina digitala små lägereldar och sjunger Kumbaya, tänker jag mig. Ibland gör de kanske ett utfall. Och det är väl som det ska kanske. I alla fall har det väl ofta varit så, även om det i sig inte innebär att det måste vara så.

Skillnaden mellan då och nu är emellertid att alla som vill har möjlighet till långt större räckvidd än tidigare och då, well, det är väl då dreven drar igång.

Drevet har tidigare varit monopoliserat av traditionella medier. Och jag kan tänka mig att de myst åt tanken eftersom det nog kan ha gjort ett och annat till upplagorna. När de gått för långt kanske en Yrsa Stenius-person kommit och dragit dem i örat.

Nog måste fyrahundra år av svensk frustration satt sina spår och kanske kan det bli en smula onyanserat och impulsivt när all frustration ska kanaliseras på en och samma gång. Och frågan är i vilken mån bloggosfären är självsanerande och om det finns förutsättningar för den att vara det över huvud taget.

Att det kan vara svårt att kritisera bloggosfären från utsidan har vi sett. Ofta skapas en polarisering där traditionella medier står mot de nya medierna och det vet vi ju vilket genomslag det brukar få inom sociala medier. Nu brukar man ju säga att det inte är ens fel när två träter och det ligger nog kanske hos båda sidor att tillämpa något slags välvillighetsprincip för att på så sätt försöka förstå den andra sidan.

Men finns det då någon möjlighet att kritisera bloggosfären från insidan eller är det som att stå framför en skenande flock av stora djur, kanske gnuer eller ännu värre elefanter? Ja, det är ju frågan alltså.

De gånger som jag ondgjort mig över kommentarsklimatet på Dagens Media är vid det här laget legio. Det håller en outsäglig låg nivå – förmodligen för att den är anonym. Eller anonym och anonym, Dagens Media kan ju sitta och pinpointa IP-adresser, men på ytan ser det i alla fall anonymt ut. Och just hur man i skydd av en inbillad anonymitet gärna tar ut svängarna litet extra är något som jag sett rätt mycket av som community manager på Spray. Frågan är vad det här kommer sig av. Luther? Nederlaget vid Lützen 1632? Baltutlämningen? Hundra år av dålig svensk reklam? Vad man förstår är i alla fall att om Sverige skulle styras av dem som kommenterar så skulle allt vara mycket bättre – eller inte – eftersom alla skulle gå omkring med papperspåsar på huvudet.

Jag undrar hur det skulle se ut om alla som ville kommentera artiklar skulle vara tvungna att identifiera sig med bank-ID. Jag är tämligen övertygad om att det skulle vara annat ljud i skällan då.

Now, man har ju föreslagit registrering av bloggare – ett slags sändarlicens tänker jag mig att det skulle vara. Nu är ju inte ordet ”registrering” något som är speciellt eftersträvansvärt att använda sig av när man talar till bloggosfären, men det kommer man nog att förstå vad det lider.

Ändå, varför kan man inte skriva under eget namn? Visst är det många som på sina bloggar skriver om vardagliga små saker och ibland är mycket personliga. Jag kan förstå att det är något som dessa kanske inte vill koppla till ett namn. Samtidigt, när dessa ger sig in i diskussioner som rör namngivna människor och fortfarande har sina digitala balaklava på sig är det på ett sätt en skymf mot de stackare som inte åtnjuter rätten till det fria ordet och där behovet av att sopa igen spåren efter sig kan vara en fråga om liv och död.

Så frågan är om det finns något utrymme för självsanering inom den svenska bloggosfären? På Wikipedia är det rätt bra drag i rören och kommer man kommandes med något som inte stämmer får man snart en åthutning – och det är till det bättre.

Men bloggosfären handlar inte alltid om fakta. Det handlar som synpunkter, åsikter och inte minst relationer,  som man bygger – eller ruinerar – med inlägg, trackbacks och kommentarer. Finns det då utrymme för provokationer och kritiskt granskande (för den som orkar) under eget namn om det samtidigt innebär att de så åtrådda inlänkningarna försvinner?

Om det är inlänkningarna det handlar om kan jag i så fall börja. Mig veterligen har jag tre stycken och de kan jag ha och mista. Och med det kanske vi alla ska se oss i spegeln och ställa oss frågan om vi kanske inte borde räkna ner från tio innan vi publicerar de där inläggen – och ta av huvorna..