Förr i tiden var det en hederssak att vara en life-timer. Man var den skomakare som blev kvar vid sin läst ett helt arbetsliv och det gick utmärkt bra eftersom hjulen snurrade en smula långsammare då än de gör nu.
Det är viktigt för företag att få in nya idéer i företagen. Sticker man inte näsan utanför kontorsdörren för att ta till sig intryck från världen utanför kan företaget stagnera med verksamhetsdöd som följd.
Och nej, det räcker inte med en internetuppkoppling som fönster mot yttervärlden. Det är ett fantastiskt komplement, men det räcker inte.
Ett sätt att tillföra organisationen ny energi är att genomföra rekrytera externt för att på så sätt få in nya idéer och ny kunskap i företaget. Men rekryteringsprocesser är långt ifrån gratis och kan dessutom dra ut på tiden – för det vill ju till att säkerställa att rätt person hamnar på rätt plats. Dessutom är det ju angeläget att rekryteringen betalar tillbaka sig.
I takt med att kraven på tillväxt ökar och att de ekonomiska hjulen snurrar snabbare, tror jag också att det kommer att bli viktigare för företag att säkerställa inflödet av ny kunskap i allt högre utsträckning. Men förstås rör inte det här bara företag, utan i lika hög utsträckning anställda bland vilka många i allmänhet är intresserade av att utvecklas.
Om utvecklingen inte kan ske inom ramen för den ordinarie verksamheten av en eller annan orsak (tid eller pengar eller en kombination) finns risken att man hamnar i samma situation som Chris Anderson beskriver så här: A passionate amateur almost always beats a bored professional (NB kommentaren om erbjudandet om en trippel by-pass, som är vansinnigt rolig)
Ett sätt att lösa det här, är att avskaffa den fasta anställningen som anställningsform och istället arbeta helt projektbaserat på konsultbasis med mer eller mindre utförliga non-disclosure-avtal, där i princip alla arbetar på två eller flera jobb samtidigt och på så sätt kan öka utväxlingen av sin erfarenhet.
På sikt kanske inte ens de avtalen behövs eftersom vi ändå är på väg in i en tid av total transparens.
Det är möjligt att man tappar det momentum som ibland kan påträffas i vältrimmade organisationer, men det man förlorar på gungorna, kan man ju som bekant ta igen på karusellen.
Vad tror du?
4 comments
Sara says:
januari 29, 2009 at 5:14 e m (UTC 1)
Jag vet inte om jag håller med dig om att detta är ett önskvärt scenario för framtiden. Projektanställningar och konsultlivsstilen passar inte alla. Stressade småbarnföräldrar kanske hellre värderar tryggheten med ett fast jobb där man vet att man har ett jobb att komma tillbaka till efter föräldraledigheten samt att man vet att de inte kommer att strypa ens projektanställning om man vabbar nån dag för mycket.
Alla människor passar inte heller för att ständigt behöva söka nya uppdrag, sälja sig själva och behöva anpassa sig till en ny arbetsmiljö en gång i halvåret. Hur ska dessa personer kunna armbåga sig fram i ett sånt här scenario?
Ny kunskap i all ära, men då tycker jag att det är bättre att företagen satsar på utbildning och utveckling av sina befintliga anställda. Och folk rör på sig hela tiden ändå, nuförtiden stannar inte folk 20 år på ett jobb, utan byter oftast efter 3-4.
Stefan Deak says:
januari 29, 2009 at 6:06 e m (UTC 1)
Nej, jag håller nog med dig om att det inte är ett önskvärt scenario, men jag ser det heller inte som en omöjlighet om det nu är så att tillväxt blir ett allt viktigare mätetal.
Ändå är det väl ofta så att det enklaste sättet att röra sig i någon riktning är just att byta just företag eftersom det ofta kan vara kontraproduktivt att flytta på säg en specialist.
Och visst har du rätt människors vilja att flytta på sig hänger ihop med deras livssituation och visst är det så att det är vanligt att man byter jobb efter några år. Frågan är om det inte innebär stagnation vad det lider.
Lena says:
januari 29, 2009 at 10:58 e m (UTC 1)
När man för det här resonemanget (jag har själv gjort det) så utgår man ofta från sig själv, sin egen nuvarande situation och sin bransch. Rent teoretiskt är det ett ganska perfekt resonemang. I praktiken tror jag dock inte att det skulle fungera – människor är människor, inte robotar och maskiner, och alla fungerar vi på olika sätt. I vissa branscher kanske det skulle kunna fungera hyfsat – men definitivt inte i andra (vård, omsorg osv), inte som strukturerna ser ut nu i alla fall.
Istället för en framtid av enmanskonsulter tror jag nog på små effektiva företag med kärnor av engagerade människor, där varje person betyder något för helheten. Dessa företag kan bygga en stark företagsidentitet, en företagskultur och ett ärligt varumärke. För (tjänste-/kunskaps-)företag där personalstyrkan är flyktig blir det svårt att bygga upp ett varumärke, men även det förtroende som krävs för att nå kunder och få dem att stanna. Jag tror inte att detta sätt behöver leda till stagnation, man kan utvecklas i sitt yrke på många andra sätt än genom att byta arbetsplats. Så tror jag.
Stefan Deak says:
januari 30, 2009 at 8:57 f m (UTC 1)
Exakt, men det här är ju varken något som jag tycker är eftersträvansvärt eller en situation vi befinner oss i nu. Men på litet sikt, säg inom de kommande 25 åren, tänker jag inte utesluta att det kommer att på det här sättet.
Det lilla företaget med engagerade medarbetare tycker jag låter hur trevligt som helst, frågan är bara vilka ekonomiska värden, som ju anses viktigt idag, ett sånt företag mäktar med att producera.
Paradigmskifte någon?