I årets sista avsnitt av P1 Medierna talas det om bloggosfären och den nya tidens media i kontrast till traditionell printmedia med journalistisk inriktning.
Panelen är handplockad och har alla ingredienser. Här ser vi nämligen:
- Yrsa Stenius (pressombudsman och fossilerad mediatraditionalist),
- PM Nilsson (Newsmill, expressenjournalist som tog steget ut i den digitala världen)
- Isabella Löwengrip (Blondinbella, digital inföding nu med eget TV-team i hälarna)
Att sociala medier kan utöva inflytande är det väl knappast någon som ställer sig frågande till idag. Under 2008 har ju bloggosfären kommit på allas läppar efter interventionen i FRA-debatten. Under presidentvalet i USA var användandet av sociala medier ett kraftfullt sätt för att nå nya målgrupper och skapa närmare relationer med dessa. Under året har vi också sett hur Englas mamma började att blogga i ett försök att ta kontrollen över rapporteringen av fallet, eftersom hon tyckte att tidningarnas vinklade rapportering inte stämde överens med hennes egna upplevelser.
Och nog kan det väl sägas finnas både för- och nackdelar med sociala medier. Yrsa Stenius höjer inte helt oväntat ett varningens finger mot att bloggare saknar journalisternas objektivitet och skolning, men tillstår att digitala publiceringssystem förmodligen skulle vara en dröm för en upplysningsfilosof.
PM Nilsson är förstås snarare att påvisa fördelarna hos sociala medier och pekar exempelvis på snabbheten i nyhetsrapporteringen.
Yrsa Stenius oroar sig mycket för aspekten att bloggarna inte går på djupet på ett källkritiskt sätt; att de skriver subjektivt och vinklat. Dessutom finns det risk för att bloggosfären kan piska upp stämningar och skildra ”vrångbilder av verkligheten”.
I stort och smått skildras de som bloggar som journalister och publicister. Jag undrar om det måste vara så.
I mina ögon begås kardinalmisstaget att definiera bloggosfären som en konkurrent till printmedia eller etermedia. Visst kan man tala om nätet som digital media, men som jag ser det är det en informationsbärare utan de pretentioner som traditionell print- och etermedia hemsöks av.
Vad det är, är ett samtal. Ett samtal som har pågått i tusentals år. För hundra år sedan knöt Bengt Knutsson Persson näven i fickan när han läste om dåtidens motsvarighet till FRA-lagen. Han röt åt katten och gick ut och högg ved. Han bodde nämligen 20 mil från närmsta granne. Nu kan han vädra sitt missnöje omedelbums och med hela världen som publik.
Vad vi ser växa fram är möjligheten att uttrycka åsikter och möjligheten för människor att nå varandra. Det kan väl knappast ses som något som måste regleras eller stävjas?
Jag skulle tro att Yrsa Stenius viftar med regleringsvimpeln med hänvisning till det gamla talesättet att pennan är mäktigare än svärdet – efter Gutenberg. Text kan mångfaldigas och spridas. Det kan inte tal på samma sätt. Alltså är det i sin ordning för människor att prata – så länge ingen eller ett fåtal lyssnar.
Samtidigt ser jag själv hur vi med hjälp av lifestreaming-tjänster som Twitter eller FriendFeed eller Facebook eller bloggar rör oss mot något som vi kan kalla för ”The Hive Mind”. Vill man förstå vad det är på ett samtidigt underhållande sätt rekommenderar jag att man tittar på Star Trek och håller särskild utkik efter Borgerna.
Att vi någon gång innan solen slocknar kommer att kunna dela tankar ser jag inte som någon omöjlighet. Vi kan redan nu börja fundera på hur det ska regleras. Möjligen kan en tankeombudsman vara på sin plats.
Nu är det väl till att börja med ingen som fortfarande tror på att det som skrivs i tidningar och sägs i traditionella nyhetsmedier är objektivt sant – i alla fall inte så länge innehållet sorterar under kultur/nöje, näringsliv, samhälle eller sport.
Själv har jag svårt att ta del av nyheter utan att tänka på vem det är som kan tänkas ha intresse i att nyheten på ett till synes objektivt sätt prånglas ut.
Och det är här någonstans som diskussionen går i clinch. PM Nilsson talar sig varmt för sociala medier och möjligheterna med exempelvis crowdsourcing. Yrsa Stenius sitter i ett hörn och lägger in brasklappar och Isabella Löwengrip är Blondinbella. Alla talar förstås i egen sak.
Snart sitter vi i en diskussion som handlar om transparens och trovärdighet och det är då det börjar bli riktigt intressant. I bloggosfären är transparens ett nyckelord för att bloggen ska behålla sin trovärdighet. Om en bloggare skulle uppfattas som köpt, genom att exempelvis föra fram företags intressen, så kan det gå raskt utför.
Anledningen till detta är att bloggare i allmänhet uppfattas som trovärdiga i kraft av att vara oköpta och därmed obundna – alltså just precis det där som tidningar borde vara. Problemet är bara att tidningar inte är obundna. De kan ju som bekant ha en uttalat politisk inriktning, men det är också så att de måste tjäna pengar – vilket man gör med prenumerationer eller lösnummersförsäljning jämte annonsering inuti tidningarna.
Tittar vi på dagstidningarna och kvällspressen (numera morgon-, middag-, kvällspressen) kan man alltså samma nyhet vinklas på en tre, fyra eller kanske fem olika sätt. Och jag som kund kommer sannolikt att välja den vinkling som faller mig på läppen. Sålunda väljer jag alltså min egen sanning även i traditionella medier.
Produkter tjänar man bäst genom att ge kunderna vad de vill ha – och ännu hellre genom att ligga i framkant och erbjuda vad de kommer att vilja ha. Och där har vi ju ett inbyggt problem i tidningsmakandet. När organisationen slipas i strävan efter lönsamhet och färre ska göra mer och snabbare, så är det inte oförståeligt att en plantering från någon PR-byrå, skriven på tadelfri dags- eller kvällstidningssvenska, framstår som särdeles läcker och oemotståndlig.
Till yttermera visso skulle det ju kunna vara som så att om man kan sälja lösnummer genom att publicera ett pressetiskt tvivelaktig artikel där de direkta och indirekta intäkterna överstiger kostnaderna av en eventuell påföljd, så kan en affärsman överväga en sådan publicering.
I fallet med tidningen finns det i alla fall en huvudansvarig som är uttalad och identifierad. Så måste det ju inte vara i bloggvärlden och av den anledningen har man hört en del röster som har föreslagit reglering. I somras kunde exempelvis läsa om att Marianne Mikko ville registrera bloggare. Det här är säkert något som Yrsa Stenius skulle skriva under på.
Nu finns det i och för sig en skillnad mellan bloggaren och journalisten som problematiserar det hela. Journalisten filtrerar nyheten, granskar den, bedömer samhällsintresse etc. Bakom journalisten står en publicist eller ansvarig utgivare. Bloggaren kan å andra sidan vara både källa, journalist och ansvarig utgivare. I Sverige kan källor skyddas. Samtidigt är ju publicisten (alltså bloggaren i det här fallet) ansvarig utgivare. Månne har lagstiftningen blivit omkörd av tekniken och människans inneboende vilja att kommunicera.
Alla har en agenda. Förhoppningsvis kan bloggosfären göra oss till bättre källkritiker, eller så kommer vi att fortsätta att tro på det vi tycker är rimligt och som kommer från källor vi någon slags relation till. En fråga som alltjämt kan diskuteras är om vi får de nyheter vi förtjänar eller förtjänar de nyheter vi får.
Jag står för åsikter, fakta får du gräva fram själv.
