strategi, affärsutveckling och kommunikation - online
Igår kommunicerade föreläsningstjänsten TED att man nu öppnar dörrarna för ett massivt översättningsprojekt tillsammans med teknikpartnern dotSUB.
Tidigare har de föreläsningar som kan ses på tjänsten endast funnits otextat, men nu bjuder alltså TED in hela världen att bli översättare med motprestationen att översättarna omnämns.
Vid lanseringen hade 200 översättare gjort mer än 300 översättningar på 40 olika språk.
På nyhetstjänsten Nyheter24 kunde man idag läsa att Skunk är räddat. Spray sägs enligt artikeln ha dragit tillbaka sina planer på att lägga ner tjänsten. Emellertid kvarstår frågan om tjänsten verkligen är räddad - och om den är det - i så fall varför.
Föll Spray tillföga för trycket för en 800 eller så gamla skunkare? Såg de i uppslutningen en intäktspotential som innan nedläggningshotet varit dolt? Eller är det så att de inte ville riskera andra värden i tjänsten? Allt detta är oklart, eftersom Spray sällan uttalar sig annat än när de delar ut snö eller anställer någon till en chefsposition.
De som varit involverade i Skunk vet att tjänsten idag ligger på något som kan liknas vid en antik plattform (kanske var det av historisk hänsyn som Spray valde att dra tillbaka nedläggningen). Även om tjänsten i sig kan uppvisa en hygglig räckvidd är den i det närmaste omöjlig att vidareutveckla. Utifrån ett affärsmässigt perspektiv är den enda rätta åtgärden att tacka för den tid som varit och lägga ner tjänsten.
Igår skrev jag emellertid att allt gudbevars inte är affärsmässigt och att det kan finnas andra värden i en tjänst än rent ekonomiska. Jag vidhåller fortfarande att Skunk är en dålig affär för Spray och inte har något att göra i Sprays produktportfölj, något som i bottnar i att varumärket, som det ser ut idag, inte har kapacitet att bära en tjänst som Skunk.
Vad man istället bör göra är att utmana samfälligheten - som uppenbarligen av nostalgiska skäl visar på en fäbless för tjänsten - att använda ett förvisso inarbetat varumärke med historisk tyngd att göra något bra.
Dela ut källkoden till Skunk, säger jag. Låt samfälligheten ta över utvecklingen av tjänsten, men drifta den och fortsätt att sköta medlemshanteringen så att medlemmarnas integritet hålls intakt. Implementera för alldel annonstaggar, men skänk intäkterna till välgörenhet och låt medlemmarna själva rösta på vad de vill att annonsintäkterna ska gå till.
Skunk är en av få möjligheter för Spray att visa på ett corporate social responsibility och det vore i mina ögon att göra sig själv en otjänst att inte ta tillfället i akt.
Det ryktas om att det portalföretaget Spray nu verkar vilja göra slag i saken och slutligen lägga ner community-tjänsten Skunk, som funnits i produktportföljen sedan slutet av 1990-talet. Plattformen är gammal och saknar dokumentation, vilket förstås gjort att tjänsten inte sett någon vidareutveckling sedan ett smärre ansiktslyft som ägde rum för några år sedan.
Utifrån en affärsmässig aspekt är det svårt att motivera att tjänsten skulle fortsätta att drivas, men nu är ju inte allt affärsmässigt, något som kan komma att placera Spray i en situation där en nedläggning skulle kunna ge negativa konsekvenser, men där det också finns en oförutsedd uppsida.
Skunkarna har nämligen börjat att mobilisera sig och är just nu i färd med att försöka samordna en protestlista mot nedläggningen av tjänsten. Frågan är om Spray kommer att lyssna på det örat.
Det här öppnar emellertid på glänt möjligheten att genomföra ett litet men intressant experiment. Kostnaden för Skunk är redan tagen. Tjänsten var inte billig när den köptes, men kan knappast ha gått för något extra när Allers tog över verksamheten från Lycos GmbH. Alltså är det enda som återstår själva driftkostnaden, som också den är låg.
Varför inte skapa en stiftelse för Skunk där man helt enkelt överlåter åt de gamla medlemmarna att själva utveckla en ny plattform, precis som de vill ha den. Möjligheten är god att man bland Skunks användare kan finna både tyngre och lättare programmeringskraft, projektledare, designkompetens, marknadsförare, kommunikatörer och allt annat som i allmänhet utgör kittet för ett webbinitiativ.
Med andra ord låta plattformen gå, men öppna upp för ett crowd sourcing-projekt som vi aldrig tidigare sett i Sverige.
Vad tycker du?
Även om det kan vara viktigt med förstudier bör man inte ta förstudierna för långt. Det finns nämligen en gräns när marginalnyttan av att utreda något börjar minska samtidigt som organisationen i ökad utsträckning tappar momentum.
Det är bra att ha uppsikt beträffande konkurrenters erbjudanden och prissättningar och det är bra att undersöka marknadspotentialer. Men gör det med måtta. Om resultatet är ett blue-print som inte tillåter kursändringar under gång kan det leda till att slutprodukten är out-of-date redan vid lansering.
Ett bättre - om än mer riskfyllt - sätt, är att skapa sig en god översiktsbild av marknaden, om kundernas problem, segmentets potential och sedan ta vara på den inneboende kraften i organisationen och utveckla tjänsterna iterativt.
Ta det litet på volley liksom..
Det funkade för Gustaf II Adolf vid Breitenfeld 1631 mot den kejserliga arméns tercios och det fungerar även nu: snabba och lättrörliga organisationer för en snabb och volatil marknad.
Häromdagen var jag hemma hos Paul Isakson och hälsade på och hittade där ett inlägg som pekade mot en kampanj som Honda kör: Failure: The secret of success. Well, lätt för en av världens ledande tillverkare av motorcyklar att säga tänker kanske du.
Icke desto mindre.
Att vägen till att lyckas går via att misslyckas är ingenting nytt under solen och tar sig uttryck i formler som exempelvis trial and error, som ju är en arketypisk metod för att lära sig något.
Man måste lära sig krypa innan man kan gå och springa. Och lär sig gör man ju hela livet - och ofta genom att snubbla, eller till och med dratta på ändan. Man reser sig, borstar av sig och går vidare åstad, bara litet smartare än innan.
Så fungerar det i den analoga världen och så fungerar det ock i den digitala.
För visst kan man kosta på sig att göra misstag på nätet. Nu är det ju förstås skillnad mellan misstag och misstag. Ett misstag man inte vill göra är att bygga ett community för 50 miljoner över fyra år som ingen sedan vill använda. Det är bara dyrt - och tråkigt.
Men man kan tillåta sig att treva sig fram i det fuzzy frontend som den digitala sfären faktiskt är. Nomenklaturer saknas i stort sett och även om många vet ungefär vad de vill ha, är det få - om någon - som på förväg vet hur exakt hur det ska fungera eller se ut. Ju mer du är benägen att prova nya grepp, desto större möjligheter har du att träffa en sweet spot.
Är du öppen med dina intentioner är nätet förlåtande, även om molnet kanske inte glömmer i första taget.
Alltså gör, lyssna och iterera. Det behöver inte vara svårare än så och det är bättre att göra och göra om och göra rätt än att ägna hundra år av förstudier i väntan på en perfekt blueprint som kanske aldrig behagar visa sig.
Ett utvecklingsprojekt föregås ofta av en mängd olika element som exempelvis en affärsplan, som kan innehålla marknadsanalyser, utlåtanden från fokusgrupper, proof-of-concept etc. Allt sånt är sunt och affärsmässigt. Dessutom är det bra att ha torrt på fötterna eftersom det är enkelt att hänvisa till all research som gjorts om ni projektet skulle misslyckas med att uppnå de fastslagna affärsmålen.
Man vill ha torrt på fötterna helt enkelt. Det är bra.
Men det kan vara långt mellan vad en målgrupp kan tänka sig att göra och vad en målgrupp faktiskt kommer att göra. Fast det spelar ju mindre roll, ja, om man har torrt på fötterna alltså. Torrt på fötterna innebär ett slags carte blanche, som kanske inte alltid gynnar affären i slutändan.
En målgrupp som är enkel att glömma bort i arbetet med förstudien är organisationen som ska utveckla, underhålla, vidareutveckla, lansera och marknadsföra den tjänst som byggs.
Något som jag skulle ta med i en riskkalkyl är om organisationen inte anser sig ingå i den tänkta målgruppen och själva inte kommer att använda tjänsten av en eller annan anledning. Och det skulle vara oavsett hur torrt på fötterna jag än hade.
Torrt på fötterna är bra, men det är inte bättre eller bäst och det räcker inte hela vägen.
Det är nämligen så att jag inte tror att en organisation som av en eller annan anledning har ett ljumt intresse för den tjänst som ska lanseras inte på en långsiktig nivå kommer att kunna vidareutveckla tjänsten, marknadsföra och sälja den på ett optimalt sätt eller för den delen känna stolthet och vara de bästa ambassadörerna för den heller.
Nu är det inte så att jag menar att alla på volvo måste köra volvo, men om de inte känner ett engagemang för sin produkt kommer slutresultatet att bli sämre än om de gjorde det. Jämför det med en artist som inte känner sig bekväm i sitt uppträdande. Det är helt enkelt roligare att titta på artister som har roligt och glädje är något som smittar av sig. Det blir en blinkande röd svaghet i SWOT-analysen.
Om du inte utvecklar tjänster som du själv vill använda, kommer du att utveckla tjänster för en anonym marknad. Visst kan du använda personas, namnge de tänkta användarna och tilldela dem egenskaper, yrkesval, inkomst, utbildning, hemvist och tusen andra saker. Men du kommer inte att kunna identifiera dig med dem.
Om du dessutom bygger din verksamhet kring din tjänst, vill besjäla den och “leva varumärket”, som man ibland pratar om, vill det sannerligen till att du brinner för det du prånglar ut.
Kan du inte identifiera dig med din målgrupp genom att själv vara en del av den, kommer du heller inte att kunna bygga en tjänst som motsvarar, uppfyller och allra minst överträffar deras förväntningar.
Bilden kommer från: Denis Collette
Jag har alltid varit intresserad av negeringar och satsen det vars motsats är en absurditet bör undvikas att uttryckas, har varit något av en maxim.
För en marknadskommunikatör skulle nog maximen uppfattas som en smula haltande eftersom den skulle omöjliggöra för exempelvis ett bageri i att använda sig av säljbudskapet “de godaste bullarna”. Vrid på satsen så ser ni att det blir absurt att använda motsatsen i marknadskommunikationen.
Men negation av hela fraser eller enstaka ord i fraser är inte bara roligt, det kan också vara ett kraftfullt verktyg för att komma fram till bakomliggande problem som ligge
Via tjänsten Killer Startups hittade jag exempelvis den nya tjänsten Green Globe Ideas, som fungerar undefär som Dell IdeaStorm. Besökare kan publicera förslag på hur jorden ska räddas som andra användare sedan kan rösta på.
Green Globe Ideas pay-off, “Help save planet earth”, låter ju fantastiskt bra och det ligger väl i tiden, för, vem vill inte rädda jorden? Frågan är varför vi ska rädda jorden.
Det här fick mig att tänka på George Carlins nummer “Saving the planet” där han just börjar vända på uttrycken och vips förstår man vad det egentliga problemet är.
Genom att variera temat blir det alltså enklare att skilja symptomen från problem, något som min kompis NEP är mycket duktig på, och det medger också att en mer effektiv och varaktig lösning kan nås.
