februari 11th, 2009 by Stefan Deak
Att påstå att sociala medier är kontraproduktivt strävan att uppnå en djupare förståelse för mediet som sådant är förstås dumheter. För nog är det väl så att det inte är sociala medier per se som skulle motverka samtalet, för så är det ju förstås inte. Tvärtom har ju sociala medier fungerat som ett fantastiskt verktyg för att tillåta alla, hög som låg, att delta i ett samtal.
Därmed är inte sagt att mekanismerna som styr sociala medier kan vara kontraproduktiva strävan att komma ytterligare en liten bit på väg när det kommer till att förstå hur allt hänger ihop. I synnerhet tycks detta gälla bakomliggande mekanismer kopplade till samtal som i synnerhet handlar om - ja, just det - sociala medier.
I en tidigare postning skrev jag litet om att det finns skäl att tro att de kopplingar som binder människor samman i sociala medier varken är starka eller svaga nog för att klara av provokationer.
Det skrev jag på förekommen anledning i det att Jesper Åström utmanade Fredrik Wass i holmgång, något som tycks ha fått både en och annan konsekvens där de sociala medierna både var ett fundament för ett utfall på samma gång som det var en bastion för försvar.
Säga vad man vill om tonen på Jespers inlägg. Han har rutit till en gång tidigare i ett inlägg som riktade sig till Peter Westerståhl. Jag förstår att den här typen av inlägg/utfall/angrepp kan vara djupt provocerande, icke desto mindre finner jag ett nöje i tilltagen eftersom jag är en hängiven anhängare av provokationen som arbetsmetod.
Konsensus och en civiliserad samtals ton - rationell kyla - må vara eftersträvansvärd, men den kan ibland leda till rent snömos eftersom strävan efter inlänkningar ibland tycks kunna förvrida oss att bortse från ifrågasättandet. Vi är helt enkelt oroliga för att råka stöta oss med vår omvärld.
Inom politiskt bloggande är det här förstås inte något problem eftersom det ingår i det politiska bloggandet som sådant att polarisera frågor. Bäst är förstås att ta egna poäng samtidigt som motståndaren fullkomligt tillintetgörs. Game, set, match liksom.
Men så fungerar det inte riktigt inom bloggande som handlar om bloggande och sociala medier som sådant och det kan vi nog tacka eller skylla transparensen för.
Om vi vill komma någonvart på riktigt, så tror jag att det börjar bli dags att tänka mindre på vilka bloggrullar man finns med på och hur många inlänkningar man kan skörda varje dag och dels visa modet att våga utmana, men också visa på viljan att ta upp en kastad handske för att se vart man kan tänkas hamna.
januari 19th, 2009 by Stefan Deak
Recently I stumbled upon - no, I didn’t use the service, I just ended up there anyways - a post from the Chief Execute Provocateur (CEP) of the blogosphere, Peter Kim, in which, among other things, he rants about all the ‘me too’-posts cluttering his RSS-feed.
Crippled by language barriers, after all English is not my mother tounge, as well as newbishness I did have severe difficulties following the post (and I could probably be instapopped for misinterpretation)
However I believe it to be targeted towards the A-list bloggers. If you dwell in the lower layers of the blogosphere you can happily continue to distribute and re-blog posts.
The origin of the post is Steve Rubel’s post “The Lazysphere and the Decline of Deep Blogging” dating back from early 2008 where he encourage the more prominent bloggers to get a grip and start writing about something interesting and original.
I hope most people would agree upon the importance to keep writing about - well - say Twitter from every possible aspect. After all there are newbs entering the arena all the time and I think we should embrace that and welcome them into the community rather than being elitistic and excluding.
At the same time there is a risk that the I-can-kill-you-with a-single-thought-leaders loose their acuity writing about what has already been written. On the other hand, who doesn’t want a million readers and what could presently be more attractive than a juicy all-you-ever-need-to-know-about-twitter-post or a how-to-become-king-twitter-in-no-time?
We’ve all got our own KPI:s and we’ve all got our own incentives to blog in the first place. It may give you a job, it may give you a keynote or it may eventually sum up to content to a book, you may teach someone something or you may pull the development of social computing, social marketing or social business in a preferred way.
In the case of Peter Kim’s RSS-feed I suppose one answer could be that the publishers are growing old and tired. They go for the short cuts. Little effort, high output, which is really rather human and which eventually will replace most of all the subscriptions in that RSS-aggregate. I guess that’s what Chris Anderson is talking about in his post about passionate amateurs and bored professionals.
Then again, who could come up with a killer thought per day anyways.
What I’d like to ask for is more debate amongst the A-list bloggers themselves. Surely they can’t agree upon everything that is written within their community and while you may see a comment here and there, often there is no debate.
Naturally it could be the case that they sport a very aligned mind set or that they are niched in a way which allows them to steer clear from each others. But would that benefit the pursuit of the perfect post or, for that matter, the development of social computing, or whatever you prefer to call it, in itself?
januari 5th, 2009 by Stefan Deak
Häromdagen ramlade jag på ett smått raljerande - och roligt - inlägg av Andrea Vascellari - Ways to Tell if Your Social Media Expert is a Carpetbagger. Ursprunget till inlägget kommer från The Buzz Bin - Top 25 Ways to Tell if Your Social Media Expert is a Carpetbagger. Inläggen är alltså tänkta som ett verktyg för att demaskera en charlatan från en sann specialist - eller kanske snarare en person som lever och andas sociala medier.
Tongivande personer inom sociala medier är ofta rätt, well, speciella. Det fick mig att tänka på en differentiering av målgrupper som var på tapeten för en tid sedan; den mellan digitala infödingar och digitala invandrare. Deepedition har tagit sig an den här definitionen i ett bra inlägg från början av 2008: Digital natives och immigrants plus en kryddblandning.
Där Deepedition diskuterar skillnaden mellan negative digital immigrants kontra positive digital immigrants eller assimilated digital immigrants skulle jag vilja lägga till analoga utvandrare eller analogue emigrants om man så vill, som lever i en digital exil.
Analoga utvandrare motsvarar på ett ungefär Deepeditions assimilerade digitala invandrare, med skillnaden att dessa lever en stor del av sitt liv genom digitala medier. De tar inte bara seden dit de kommer, de leder utvecklingen och de är dessa som står bakom tankar som exempelvis The Cluetrain Manifesto.
När du planerar din marknadsföring eller kommunikation på nätet tror jag att du gör dig själv en stor tjänst om du reflekterar över vem det är du vill nå - och hur du ska göra det.
För de allra flesta gäller nog att de ser internet som ett fantastiskt verktyg. Man kan boka resor, sköta bankärenden, kolla upp något på wikipedia etc. Den här målgruppen skulle jag beskriva som nyfikna traditionalister som man kan nå med en reklamslogan fäst på en stor blinkande banner eller nyhetsutskick.
Sedan finns det alltså en annan målgrupp, de analoga utvandrarna, som tar avstånd från det traditionella sättet att kommunicera, marknadsföra och göra reklam. Om du har tur kommer den här målgruppen att göra sig lustiga på din bekostnad när du kommunicerar med dem på ett traditionellt sätt. En överhängande risk är emellertid att de helt och hållet ignorerar dig och ditt budskap.
För att nå dessa människor på rätt sätt är det bra att kunna hålla någon som har bra insyn i den sociala sfären på nätet i handen.
Vad är du? En digital invandrare eller en analog utvandrare?
december 29th, 2008 by Stefan Deak
I årets sista avsnitt av P1 Medierna talas det om bloggosfären och den nya tidens media i kontrast till traditionell printmedia med journalistisk inriktning.
Panelen är handplockad och har alla ingredienser. Här ser vi nämligen:
Att sociala medier kan utöva inflytande är det väl knappast någon som ställer sig frågande till idag. Under 2008 har ju bloggosfären kommit på allas läppar efter interventionen i FRA-debatten. Under presidentvalet i USA var användandet av sociala medier ett kraftfullt sätt för att nå nya målgrupper och skapa närmare relationer med dessa. Under året har vi också sett hur Englas mamma började att blogga i ett försök att ta kontrollen över rapporteringen av fallet, eftersom hon tyckte att tidningarnas vinklade rapportering inte stämde överens med hennes egna upplevelser.
Och nog kan det väl sägas finnas både för- och nackdelar med sociala medier. Yrsa Stenius höjer inte helt oväntat ett varningens finger mot att bloggare saknar journalisternas objektivitet och skolning, men tillstår att digitala publiceringssystem förmodligen skulle vara en dröm för en upplysningsfilosof.
PM Nilsson är förstås snarare att påvisa fördelarna hos sociala medier och pekar exempelvis på snabbheten i nyhetsrapporteringen.
Yrsa Stenius oroar sig mycket för aspekten att bloggarna inte går på djupet på ett källkritiskt sätt; att de skriver subjektivt och vinklat. Dessutom finns det risk för att bloggosfären kan piska upp stämningar och skildra “vrångbilder av verkligheten”.
I stort och smått skildras de som bloggar som journalister och publicister. Jag undrar om det måste vara så.
I mina ögon begås kardinalmisstaget att definiera bloggosfären som en konkurrent till printmedia eller etermedia. Visst kan man tala om nätet som digital media, men som jag ser det är det en informationsbärare utan de pretentioner som traditionell print- och etermedia hemsöks av.
Vad det är, är ett samtal. Ett samtal som har pågått i tusentals år. För hundra år sedan knöt Bengt Knutsson Persson näven i fickan när han läste om dåtidens motsvarighet till FRA-lagen. Han röt åt katten och gick ut och högg ved. Han bodde nämligen 20 mil från närmsta granne. Nu kan han vädra sitt missnöje omedelbums och med hela världen som publik.
Vad vi ser växa fram är möjligheten att uttrycka åsikter och möjligheten för människor att nå varandra. Det kan väl knappast ses som något som måste regleras eller stävjas?
Jag skulle tro att Yrsa Stenius viftar med regleringsvimpeln med hänvisning till det gamla talesättet att pennan är mäktigare än svärdet - efter Gutenberg. Text kan mångfaldigas och spridas. Det kan inte tal på samma sätt. Alltså är det i sin ordning för människor att prata - så länge ingen eller ett fåtal lyssnar.
Samtidigt ser jag själv hur vi med hjälp av lifestreaming-tjänster som Twitter eller FriendFeed eller Facebook eller bloggar rör oss mot något som vi kan kalla för “The Hive Mind”. Vill man förstå vad det är på ett samtidigt underhållande sätt rekommenderar jag att man tittar på Star Trek och håller särskild utkik efter Borgerna.
Att vi någon gång innan solen slocknar kommer att kunna dela tankar ser jag inte som någon omöjlighet. Vi kan redan nu börja fundera på hur det ska regleras. Möjligen kan en tankeombudsman vara på sin plats.
Nu är det väl till att börja med ingen som fortfarande tror på att det som skrivs i tidningar och sägs i traditionella nyhetsmedier är objektivt sant - i alla fall inte så länge innehållet sorterar under kultur/nöje, näringsliv, samhälle eller sport.
Själv har jag svårt att ta del av nyheter utan att tänka på vem det är som kan tänkas ha intresse i att nyheten på ett till synes objektivt sätt prånglas ut.
Och det är här någonstans som diskussionen går i clinch. PM Nilsson talar sig varmt för sociala medier och möjligheterna med exempelvis crowdsourcing. Yrsa Stenius sitter i ett hörn och lägger in brasklappar och Isabella Löwengrip är Blondinbella. Alla talar förstås i egen sak.
Snart sitter vi i en diskussion som handlar om transparens och trovärdighet och det är då det börjar bli riktigt intressant. I bloggosfären är transparens ett nyckelord för att bloggen ska behålla sin trovärdighet. Om en bloggare skulle uppfattas som köpt, genom att exempelvis föra fram företags intressen, så kan det gå raskt utför.
Anledningen till detta är att bloggare i allmänhet uppfattas som trovärdiga i kraft av att vara oköpta och därmed obundna - alltså just precis det där som tidningar borde vara. Problemet är bara att tidningar inte är obundna. De kan ju som bekant ha en uttalat politisk inriktning, men det är också så att de måste tjäna pengar - vilket man gör med prenumerationer eller lösnummersförsäljning jämte annonsering inuti tidningarna.
Tittar vi på dagstidningarna och kvällspressen (numera morgon-, middag-, kvällspressen) kan man alltså samma nyhet vinklas på en tre, fyra eller kanske fem olika sätt. Och jag som kund kommer sannolikt att välja den vinkling som faller mig på läppen. Sålunda väljer jag alltså min egen sanning även i traditionella medier.
Produkter tjänar man bäst genom att ge kunderna vad de vill ha - och ännu hellre genom att ligga i framkant och erbjuda vad de kommer att vilja ha. Och där har vi ju ett inbyggt problem i tidningsmakandet. När organisationen slipas i strävan efter lönsamhet och färre ska göra mer och snabbare, så är det inte oförståeligt att en plantering från någon PR-byrå, skriven på tadelfri dags- eller kvällstidningssvenska, framstår som särdeles läcker och oemotståndlig.
Till yttermera visso skulle det ju kunna vara som så att om man kan sälja lösnummer genom att publicera ett pressetiskt tvivelaktig artikel där de direkta och indirekta intäkterna överstiger kostnaderna av en eventuell påföljd, så kan en affärsman överväga en sådan publicering.
I fallet med tidningen finns det i alla fall en huvudansvarig som är uttalad och identifierad. Så måste det ju inte vara i bloggvärlden och av den anledningen har man hört en del röster som har föreslagit reglering. I somras kunde exempelvis läsa om att Marianne Mikko ville registrera bloggare. Det här är säkert något som Yrsa Stenius skulle skriva under på.
Nu finns det i och för sig en skillnad mellan bloggaren och journalisten som problematiserar det hela. Journalisten filtrerar nyheten, granskar den, bedömer samhällsintresse etc. Bakom journalisten står en publicist eller ansvarig utgivare. Bloggaren kan å andra sidan vara både källa, journalist och ansvarig utgivare. I Sverige kan källor skyddas. Samtidigt är ju publicisten (alltså bloggaren i det här fallet) ansvarig utgivare. Månne har lagstiftningen blivit omkörd av tekniken och människans inneboende vilja att kommunicera.
Alla har en agenda. Förhoppningsvis kan bloggosfären göra oss till bättre källkritiker, eller så kommer vi att fortsätta att tro på det vi tycker är rimligt och som kommer från källor vi någon slags relation till. En fråga som alltjämt kan diskuteras är om vi får de nyheter vi förtjänar eller förtjänar de nyheter vi får.
Jag står för åsikter, fakta får du gräva fram själv.
