stefan deak

Så hanterar du din digitala identitet i framtiden

Det är lika bra att vi vänjer oss vi tanken. Vi kommer att dö informationsdöden.  Jag vet inte om den kommer att bli snabbt och smärtfri eller utdragen och plågsam.

Om det är så att vi inte kastar in handduken by the hand of informationsöverbelastning, så kommer vi att svälta ihjäl. När en hel värld lever sitt liv inom social software, så finns det ingen tid producera mat.

Kanske löser vi det med AI och maskinkraft, som väl på sikt låter oss vakna upp i The Matrix eller kanske någon mörk framtidsversion a la Terminator.

Antalet kommunikationskanaler växer hela tiden. Nuförtiden har vi e-post, messengerklienter, sociala nätverk, bloggar, RSS-flöden och så förstås mikrobloggar och tumblelogs.

Även om du är bakåtkompatibel gäller det hela tiden att ligga i framkant för att ta del av den nyaste teknologin. Det är inte tjänsterna i sig som är intressanta, utan vad de gör för oss. Chris Brogan har formulerat det här på ett bra sätt i en bloggpost:

Twitter isn’t amazing. The ability to connect to many voices in a collaborative way is amazing. Facebook isn’t the future. Having mutual social environments that permit deeper understanding of each other’s interests is the future. It’s important that we learn how to talk in terms of benefits and not the features.

Frågan är hur du ska hantera alla de här kanalerna. Visst vi har aggregatorer som Netvibes och FeedRinse och vi har syndikatorer som Ping.fm och Hellotxt.com. Frågan om det räcker hela vägen.

Upprinnelsen till här posten kommer från två håll. Dels från Don Reisingers inlägg Why you should follow everyone that follows you on Twitter på CNN WebWare och dels från inlägget My experience with Twitter, part 1 från Schmula.

Don Reisinger för ett resonemang kring varför man bör följa alla som lägger till en på Twitter. Det här till god twittikett skulle man kunna sammanfatta hans argumentation - och det låter ju rimligt på något sätt. Samtidigt kan jag ibland få intrycket av att ingå i ett amerikanskt startkit för nya twittrare som vill komma igång snabbt. Och det blir ju knasigt eftersom jag i allmänhet skriver på svenska och dessutom inte sällan pekar på svenskspråkiga artiklar.

Nåväl, dessutom, menar Don, är det inga problem att hitta intressanta diskussioner bland någon av hans närmare 3000 kontakter som han själv följer. Bruset ska inte vara ett problem. Yeah right.

Naturligtvis var jag tvungen att börja följa Don Reisinger via Twitter. Skälet var ju förstås att jag inte kan se hur någon levande människa vid sunda vätskor kan följa tusentals människor och säga att det inte är ett problem. Det tog inte lång tid innan han började följa mig tillbaka - thumbs up - och det följde heller inte något misstänkt automatiserat meddelande. Bra där!

Nästa experiment var ju att se om jag var brus eller signal varför jag ställde den frågan till honom tre gånger. Jag ska framhålla att jag är något av en tw00b och det är möjligt att det inte är så man använder tjänsten alls. Icke desto mindre fick jag aldrig något svar trots att jag skrev både replies och direktmeddelanden.

All in all är jag brus och eftersom han inte svarar på tilltal. Och eftersom han hittills inte postat något intressant ser jag heller ingen anledning till att fortsätta följa honom. Under förutsättning att han inte använder Qwitter kommer han aldrig att veta något.

Inlägget på Schmula är långt mer intressant och innehåller en analys av internetentreprenörikonen Guy Kawaskis twittervanor. Där hittar man nämligen den här smått fantastiska uträkningen:

• Guy’s earliest tweet I could find was dated November 8, 2008 — 64 days ago.
• Within 64 days, Guy Kawasaki has 16,457 tweets.
• This means the following:
  • 16457/9.14 weeks = 1800 tweets per week (tpw)
  • 16457/64 days = 257 tweets per day (tpd)
  • 16457/1536 hours = 10 tweets per hour (tph)
  • 16457/92,160 minutes = 0.17 tweets per minute (tpm)
  • 16457/5,529,600 second = 0.003 tweets per second (tps)

Guy Kawasaki och Don Reisinger spelar samma sport, det är bara det att Guy spelar i Champions Tweet och Don spelar korptwitter. Guy följer nämligen över 50000 konton och har 47000 följare (and counting).

Now hur är det möjligt att någon kan skicka ut över 250 tweets per dag och samtidigt hinna med att göra någonting annat över huvud taget? Svaret måste vara robotar, vilket är en tanke som Schmula är inne på.

Det här får mig att tänka på företag som exempelvis Humany och Artificial Solutions som bygger klienter med AI som mer eller mindre hjälpligt kan föra en dialog. Smarta chatbottar helt enkelt. Dessa kommer att bli din räddning och enda möjlighet att hantera din digitala identitet i framtiden.

Både Humany och Artificial Solutions sysslar ju primärt med B2B, men jag ser en klar öppning mot att kunna vända sig mot slutkonsumenter som på ett enkelt sätt vill kunna hålla sin life-streaming igång samtidigt som de tar en promenad i parken, ligger på stranden, äter en glass eller kanske går på bio.

Genom att skapa specialiserade chatt-kloner som bygger på den här tekniken kommer alltså våra kloner att kunna konversera med varandra automatiskt och inom förvalda intresseområden samtidigt som vi istället sysslar med annat.

Det är egentligen inte svårare än att man tar ett antal RSS-flöden (Guy Kawasaki har ju några att välja mellan som grundare till Alltop) och automatgenererar slumpmässiga utskick via de syndikatorer som finns tillhanda.

Tweetdeck erbjuder ju ett API så det är inte något problem. Genom att koppla på teknologi från Humany eller Artificial Solutions kommer man också att kunna svara hjälpligt på tilltal och på så sätt kan maskinparkerna hålla skenkonversationer igång allt medan vi själva gör vettiga saker. Att sedan ingen kommer att lyssna är väl en bugg som vi får lära oss att leva med.

Roligast på Twitter just nu: Gunnar Lindberg Årnebys tweet på #svpt häromdagen om planerna att skaffa en 42″ för att skapa den rätta NORAD-känslan med TweetDeck. (lol!) Tanken är inte dum. Jag har själv svårt att få plats med allt jag behöver på min 24″ så det är inte omöjligt att jag kommer göra samma sak själv..

Glöm inte att läsa den lysande artikeln Vad är Twitter och hur använder man det på Ohsohightech. Den är riktigt riktigt bra.

Bilden kommer från FredCavazza

Är du en analog utvandrare?

Häromdagen ramlade jag på ett smått raljerande - och roligt - inlägg av Andrea Vascellari - Ways to Tell if Your Social Media Expert is a Carpetbagger. Ursprunget till inlägget kommer från The Buzz Bin - Top 25 Ways to Tell if Your Social Media Expert is a Carpetbagger. Inläggen är alltså tänkta som ett verktyg för att demaskera en charlatan från en sann specialist - eller kanske snarare en person som lever och andas sociala medier.

Tongivande personer inom sociala medier är ofta rätt, well, speciella.  Det fick mig att tänka på en differentiering av målgrupper som var på tapeten för en tid sedan; den mellan digitala infödingar och digitala invandrare. Deepedition har tagit sig an den här definitionen i ett bra inlägg från början av 2008: Digital natives och immigrants plus en kryddblandning.

Där Deepedition diskuterar skillnaden mellan negative digital immigrants kontra positive digital immigrants eller assimilated digital immigrants skulle jag vilja lägga till analoga utvandrare eller analogue emigrants om man så vill, som lever i en digital exil.

Analoga utvandrare motsvarar på ett ungefär Deepeditions assimilerade digitala invandrare, med skillnaden att dessa lever en stor del av sitt liv genom digitala medier. De tar inte bara seden dit de kommer, de leder utvecklingen och de är dessa som står bakom tankar som exempelvis The Cluetrain Manifesto.

När du planerar din marknadsföring eller kommunikation på nätet tror jag att du gör dig själv en stor tjänst om du reflekterar över vem det är du vill nå - och hur du ska göra det.

För de allra flesta gäller nog att de ser internet som ett fantastiskt verktyg. Man kan boka resor, sköta bankärenden, kolla upp något på wikipedia etc. Den här målgruppen skulle jag beskriva som nyfikna traditionalister som man kan nå med en reklamslogan fäst på en stor blinkande banner eller nyhetsutskick.

Sedan finns det alltså en annan målgrupp, de analoga utvandrarna, som tar avstånd från det traditionella sättet att kommunicera, marknadsföra och göra reklam. Om du har tur kommer den här målgruppen att göra sig lustiga på din bekostnad när du kommunicerar med dem på ett traditionellt sätt. En överhängande risk är emellertid att de helt och hållet ignorerar dig och ditt budskap.

För att nå dessa människor på rätt sätt är det bra att kunna hålla någon som har bra insyn i den sociala sfären på nätet i handen.

Vad är du? En digital invandrare eller en analog utvandrare?

Allting kommunicerar - även din platsannons

Så här i dyrtider kan man tänka att det är fler än jag som har fått ett nyvaknat intresse för platsannonser. Bilan kan ju falla förr än man anar och då kan det vara påpassligt med en plan B, som kan sjösättas inom kort.

Efter att ha gått igenom en hel del platsannonser kan jag konstatera att det är - well - tråkiga.

Det är litet märkligt att ett annonserande företag inte tar tillfället i akt att sälja in sin verksamhet själv. Visst kan man tänka sig att ett företag som annonserar om en säljare eller kanske copywriter saknar den kompetensen och i kraft av det kan få ett carte blanche att uttrycka sig en smula taffligt. Samtidigt är det ju så att företag i allmänhet anlitar professionell hjälp i form av rekryteringsbyråer.

Om det nu är så att rekryteringsbyråer skriver annonserna så kan man kanske säga som så att de må vara bäst i världen på att luska ut vem det är som är bäst lämpad för en viss position i en viss organisation. Men copyrwriters är de då rakt inte.

Jag kan mycket väl förstå att företagen fokuserar på vad jag ska göra för dem. Trots allt är det ju en transaktion där jag får pengar för ett visst utfört arbete. Däremot verkar de inte alls fokusera på varför över huvud taget jag ska vilja göra det de ber mig om, det vill säga söka arbetet. Jag tror inte att alla de som inte söker tjänsten saknar det rätta virket duger som förklaring.

I många fall förekommer ungefär samma struktur och ordval. Företagspresentation, syfte med rekryteringen, tjänstens arbetsområde och nödvändiga kvalifikationer. Har man tur kanske det kan stå något om att företaget erbjuder goda förmåner eller utvecklingsmöjligheter, men det är ytterst sällsynt. Formuleringar som “naturligtvis kan du” och “självklart ska du” är också rätt vanliga, fastän varken det ena eller det andra är speciellt naturligt eller självklart.

Intressant är att det i så många “så får du drömjobbet-artiklar” skrivs om hur viktigt det är att ett CV eller personligt brev står ut i mängden - med tanke på alla ansökningar som mottagaren kommer att måsta gå igenom. Men tro mig när jag säger att det fungerar precis på samma sätt åt andra hållet också.

Undermålig design, tråkig och oformaterad text samt dålig läsbarhet gör att platsannonsen snabbt bläddras vidare. Dessutom kan det vara så att jag får en dålig känsla för företaget beroende på hur det uttrycker sig, vilket kan vara dåligt för företagets affärer vad det lider.

Eftersom de tryckta platsannonsernas dagar är räknade tycker jag att det är på tiden att de digitala platsannonserna ses över. För det är en marknadsföringsåtgärd. Och sant är väl att om du lägger ner några hundratusen i en rekrytering, så kan du väl lika gärna se till att få litet goodwill ut av det också.

Jag sitter med hela världen för mina fötter och jag kan mångfaldiga din platsannons på några få ögonblick, så att det får långt mycket större spridning än vad du till en början kunde hoppas på. Gratis distribution med andra ord!

Men för att jag ska göra det, måste du ge mig något. I det här fallet en rolig, inspirerande platsannons som andas framåtanda och uppriktig passion. Kan du också smyga in ett stänk humor är det verkligen inte fel. Det är nästan det bästa säljargumentet av dem alla. Och har du riktig tur, så kanske jag till och med söker tjänsten.