januari 19th, 2009 by Stefan Deak
Hieronymus som botgörare
Pressombudsmän och övervakningsorgan har alldeles säkert inte alltid funnits inom traditionella medier. Jag tänker mig gärna att det i begynnelsen var High Chaparral mest för hela slanten.
Det här är förstås något som jag inte har en aning om, men det låter så rimligt att jag kommer att godta det som en hypotes tills vidare.
Vad det led insåg man vikten av att det kanske skulle behövas någon som höll koll litet på vad som skrevs så att allt inte gick över styr. Jag tänker mig att Otto Sjöberg var den som bidrog till att pressombudsmän och mediaombudsmän. Och om det är så att Otto inte är 200 år gammal, så är det väl Otto Sjöberg-typen som var den springande punkten.
Kontrollorganen har ju inte hindrat tidningarna från att trycka tvivelaktiga artiklar, men åtminstone har de på ett eller annat sätt haft ögonen på sig.
Men hur är det med bloggosfären då? Well, där är vi väl idag där vi i tryckt media var för hundratalet år sen eller så. High Chaparral alltså.
Nu tycker jag ju förstås att det vilar någonting fint över det att alla kan uttrycka sin åsikt om ditten och datten. Det både för människor samma och polariserar dem. Människor med liknande värderingar tenderar att dras till varandra och skapa vi-och-dom-antipatier mot andra grupperingar som tycker någonting annat. De sitter kring sina digitala små lägereldar och sjunger Kumbaya, tänker jag mig. Ibland gör de kanske ett utfall. Och det är väl som det ska kanske. I alla fall har det väl ofta varit så, även om det i sig inte innebär att det måste vara så.
Skillnaden mellan då och nu är emellertid att alla som vill har möjlighet till långt större räckvidd än tidigare och då, well, det är väl då dreven drar igång.
Drevet har tidigare varit monopoliserat av traditionella medier. Och jag kan tänka mig att de myst åt tanken eftersom det nog kan ha gjort ett och annat till upplagorna. När de gått för långt kanske en Yrsa Stenius-person kommit och dragit dem i örat.
Nog måste fyrahundra år av svensk frustration satt sina spår och kanske kan det bli en smula onyanserat och impulsivt när all frustration ska kanaliseras på en och samma gång. Och frågan är i vilken mån bloggosfären är självsanerande och om det finns förutsättningar för den att vara det över huvud taget.
Att det kan vara svårt att kritisera bloggosfären från utsidan har vi sett. Ofta skapas en polarisering där traditionella medier står mot de nya medierna och det vet vi ju vilket genomslag det brukar få inom sociala medier. Nu brukar man ju säga att det inte är ens fel när två träter och det ligger nog kanske hos båda sidor att tillämpa något slags välvillighetsprincip för att på så sätt försöka förstå den andra sidan.
Men finns det då någon möjlighet att kritisera bloggosfären från insidan eller är det som att stå framför en skenande flock av stora djur, kanske gnuer eller ännu värre elefanter? Ja, det är ju frågan alltså.
De gånger som jag ondgjort mig över kommentarsklimatet på Dagens Media är vid det här laget legio. Det håller en outsäglig låg nivå - förmodligen för att den är anonym. Eller anonym och anonym, Dagens Media kan ju sitta och pinpointa IP-adresser, men på ytan ser det i alla fall anonymt ut. Och just hur man i skydd av en inbillad anonymitet gärna tar ut svängarna litet extra är något som jag sett rätt mycket av som community manager på Spray. Frågan är vad det här kommer sig av. Luther? Nederlaget vid Lützen 1632? Baltutlämningen? Hundra år av dålig svensk reklam? Vad man förstår är i alla fall att om Sverige skulle styras av dem som kommenterar så skulle allt vara mycket bättre - eller inte - eftersom alla skulle gå omkring med papperspåsar på huvudet.
Jag undrar hur det skulle se ut om alla som ville kommentera artiklar skulle vara tvungna att identifiera sig med bank-ID. Jag är tämligen övertygad om att det skulle vara annat ljud i skällan då.
Now, man har ju föreslagit registrering av bloggare - ett slags sändarlicens tänker jag mig att det skulle vara. Nu är ju inte ordet “registrering” något som är speciellt eftersträvansvärt att använda sig av när man talar till bloggosfären, men det kommer man nog att förstå vad det lider.
Ändå, varför kan man inte skriva under eget namn? Visst är det många som på sina bloggar skriver om vardagliga små saker och ibland är mycket personliga. Jag kan förstå att det är något som dessa kanske inte vill koppla till ett namn. Samtidigt, när dessa ger sig in i diskussioner som rör namngivna människor och fortfarande har sina digitala balaklava på sig är det på ett sätt en skymf mot de stackare som inte åtnjuter rätten till det fria ordet och där behovet av att sopa igen spåren efter sig kan vara en fråga om liv och död.
Så frågan är om det finns något utrymme för självsanering inom den svenska bloggosfären? På Wikipedia är det rätt bra drag i rören och kommer man kommandes med något som inte stämmer får man snart en åthutning - och det är till det bättre.
Men bloggosfären handlar inte alltid om fakta. Det handlar som synpunkter, åsikter och inte minst relationer, som man bygger - eller ruinerar - med inlägg, trackbacks och kommentarer. Finns det då utrymme för provokationer och kritiskt granskande (för den som orkar) under eget namn om det samtidigt innebär att de så åtrådda inlänkningarna försvinner?
Om det är inlänkningarna det handlar om kan jag i så fall börja. Mig veterligen har jag tre stycken och de kan jag ha och mista. Och med det kanske vi alla ska se oss i spegeln och ställa oss frågan om vi kanske inte borde räkna ner från tio innan vi publicerar de där inläggen - och ta av huvorna..
januari 13th, 2009 by Stefan Deak
Jean-Paul Sartre
För några dagar sedan skrev jag ett något bitskt inlägg på Online-PR angående Stora Bloggpriset och dess brylling YABA - Yet another blog award. Några timmar senare hade jag själv blivit nominerad till YABA.
Dilemma!
Någon möjlighet att byta fot i nästa andetag, smickrad som är jag, ser jag platt inte. Alltså måste jag med nödvändighet fortsätta att ondgöra mig över bloggpriser per se. Samtidigt kan jag inte avsäga mig
nomineringen eftersom jag tycker att det skulle vara respektlöst gentemot nomineraren eller nominerarinnan. Att göra en Sartre (inga jämförelser i övrigt) skulle kunna vara en utväg.
Dilemma!
Jag är skeptiskt till det här med bloggpriser eftersom jag tycker att besökarantal, inlänkningar, kommentarer i sig borde kunna utgöra ett tillräckligt stort pris. Men framför allt är jag en smula bekymrad eftersom jag är rädd för att bloggar - om stora bloggpriser blir tillräckligt stora - kommer att börja normaliseras för att passa in i vissa ramar. Det skulle vara synd på mångfalden tycker jag.
Alexander Schulman har ju gjort rent hus med Aftonbladets initiativ i sitt inlägg “Det patetiska bloggpriset“. Hur man än vrider och vänder på det blir det nog litet fnoskigt. Om folket får rösta blir det en övning i nätverksstorlek och om en jury röstar så har de ju aldrig möjlighet att utvärdera var och varenda blogg. Visst finns där en kvalitetsskillnad mellan Aftonbladets utspel och Daytonas mer uppriktiga intention - kanske skulle det kunna innebära en öppning.
Alls icke. Dilemma!
Samtidigt har man väl inte sett på maken till aktivitet i bloggosfären sedan FRA-debatten peakade under förra året och det kan i det närmaste jämföras med den febrila aktiviteten på LinkedIn under slutet av förra året. Och det är ju roligt förstås. Nikke Lindkvist tycks exempelvis planera en kampanj i bästa Obama-stil. Och Sara på Online-PR har också fått vittring.
Man producerar banners, jobbar med distribution och positionering, använder de sociala nätverken för att rekrytera sympatisörer. Det är litet som i tomteverkstaden innan jul, tänker jag mig.
Och det är väl det som gör det här intressant. Kampanjandet online. Vi vet hur Barack Obama gjorde och vi kan göra samma sak själva. Verktygen finns därute och det är bara att sätta igång med blogginlägg, tweets, youtube-klipp, bannerproduktion, adwords, podcasts, friending på Facebook osv. Det är helt enkelt en övning i online-kampanjande.
Vi får väl se hur den här historien slutar.
Dilemma!
Foto: Photigule
december 29th, 2008 by Stefan Deak
I årets sista avsnitt av P1 Medierna talas det om bloggosfären och den nya tidens media i kontrast till traditionell printmedia med journalistisk inriktning.
Panelen är handplockad och har alla ingredienser. Här ser vi nämligen:
Att sociala medier kan utöva inflytande är det väl knappast någon som ställer sig frågande till idag. Under 2008 har ju bloggosfären kommit på allas läppar efter interventionen i FRA-debatten. Under presidentvalet i USA var användandet av sociala medier ett kraftfullt sätt för att nå nya målgrupper och skapa närmare relationer med dessa. Under året har vi också sett hur Englas mamma började att blogga i ett försök att ta kontrollen över rapporteringen av fallet, eftersom hon tyckte att tidningarnas vinklade rapportering inte stämde överens med hennes egna upplevelser.
Och nog kan det väl sägas finnas både för- och nackdelar med sociala medier. Yrsa Stenius höjer inte helt oväntat ett varningens finger mot att bloggare saknar journalisternas objektivitet och skolning, men tillstår att digitala publiceringssystem förmodligen skulle vara en dröm för en upplysningsfilosof.
PM Nilsson är förstås snarare att påvisa fördelarna hos sociala medier och pekar exempelvis på snabbheten i nyhetsrapporteringen.
Yrsa Stenius oroar sig mycket för aspekten att bloggarna inte går på djupet på ett källkritiskt sätt; att de skriver subjektivt och vinklat. Dessutom finns det risk för att bloggosfären kan piska upp stämningar och skildra “vrångbilder av verkligheten”.
I stort och smått skildras de som bloggar som journalister och publicister. Jag undrar om det måste vara så.
I mina ögon begås kardinalmisstaget att definiera bloggosfären som en konkurrent till printmedia eller etermedia. Visst kan man tala om nätet som digital media, men som jag ser det är det en informationsbärare utan de pretentioner som traditionell print- och etermedia hemsöks av.
Vad det är, är ett samtal. Ett samtal som har pågått i tusentals år. För hundra år sedan knöt Bengt Knutsson Persson näven i fickan när han läste om dåtidens motsvarighet till FRA-lagen. Han röt åt katten och gick ut och högg ved. Han bodde nämligen 20 mil från närmsta granne. Nu kan han vädra sitt missnöje omedelbums och med hela världen som publik.
Vad vi ser växa fram är möjligheten att uttrycka åsikter och möjligheten för människor att nå varandra. Det kan väl knappast ses som något som måste regleras eller stävjas?
Jag skulle tro att Yrsa Stenius viftar med regleringsvimpeln med hänvisning till det gamla talesättet att pennan är mäktigare än svärdet - efter Gutenberg. Text kan mångfaldigas och spridas. Det kan inte tal på samma sätt. Alltså är det i sin ordning för människor att prata - så länge ingen eller ett fåtal lyssnar.
Samtidigt ser jag själv hur vi med hjälp av lifestreaming-tjänster som Twitter eller FriendFeed eller Facebook eller bloggar rör oss mot något som vi kan kalla för “The Hive Mind”. Vill man förstå vad det är på ett samtidigt underhållande sätt rekommenderar jag att man tittar på Star Trek och håller särskild utkik efter Borgerna.
Att vi någon gång innan solen slocknar kommer att kunna dela tankar ser jag inte som någon omöjlighet. Vi kan redan nu börja fundera på hur det ska regleras. Möjligen kan en tankeombudsman vara på sin plats.
Nu är det väl till att börja med ingen som fortfarande tror på att det som skrivs i tidningar och sägs i traditionella nyhetsmedier är objektivt sant - i alla fall inte så länge innehållet sorterar under kultur/nöje, näringsliv, samhälle eller sport.
Själv har jag svårt att ta del av nyheter utan att tänka på vem det är som kan tänkas ha intresse i att nyheten på ett till synes objektivt sätt prånglas ut.
Och det är här någonstans som diskussionen går i clinch. PM Nilsson talar sig varmt för sociala medier och möjligheterna med exempelvis crowdsourcing. Yrsa Stenius sitter i ett hörn och lägger in brasklappar och Isabella Löwengrip är Blondinbella. Alla talar förstås i egen sak.
Snart sitter vi i en diskussion som handlar om transparens och trovärdighet och det är då det börjar bli riktigt intressant. I bloggosfären är transparens ett nyckelord för att bloggen ska behålla sin trovärdighet. Om en bloggare skulle uppfattas som köpt, genom att exempelvis föra fram företags intressen, så kan det gå raskt utför.
Anledningen till detta är att bloggare i allmänhet uppfattas som trovärdiga i kraft av att vara oköpta och därmed obundna - alltså just precis det där som tidningar borde vara. Problemet är bara att tidningar inte är obundna. De kan ju som bekant ha en uttalat politisk inriktning, men det är också så att de måste tjäna pengar - vilket man gör med prenumerationer eller lösnummersförsäljning jämte annonsering inuti tidningarna.
Tittar vi på dagstidningarna och kvällspressen (numera morgon-, middag-, kvällspressen) kan man alltså samma nyhet vinklas på en tre, fyra eller kanske fem olika sätt. Och jag som kund kommer sannolikt att välja den vinkling som faller mig på läppen. Sålunda väljer jag alltså min egen sanning även i traditionella medier.
Produkter tjänar man bäst genom att ge kunderna vad de vill ha - och ännu hellre genom att ligga i framkant och erbjuda vad de kommer att vilja ha. Och där har vi ju ett inbyggt problem i tidningsmakandet. När organisationen slipas i strävan efter lönsamhet och färre ska göra mer och snabbare, så är det inte oförståeligt att en plantering från någon PR-byrå, skriven på tadelfri dags- eller kvällstidningssvenska, framstår som särdeles läcker och oemotståndlig.
Till yttermera visso skulle det ju kunna vara som så att om man kan sälja lösnummer genom att publicera ett pressetiskt tvivelaktig artikel där de direkta och indirekta intäkterna överstiger kostnaderna av en eventuell påföljd, så kan en affärsman överväga en sådan publicering.
I fallet med tidningen finns det i alla fall en huvudansvarig som är uttalad och identifierad. Så måste det ju inte vara i bloggvärlden och av den anledningen har man hört en del röster som har föreslagit reglering. I somras kunde exempelvis läsa om att Marianne Mikko ville registrera bloggare. Det här är säkert något som Yrsa Stenius skulle skriva under på.
Nu finns det i och för sig en skillnad mellan bloggaren och journalisten som problematiserar det hela. Journalisten filtrerar nyheten, granskar den, bedömer samhällsintresse etc. Bakom journalisten står en publicist eller ansvarig utgivare. Bloggaren kan å andra sidan vara både källa, journalist och ansvarig utgivare. I Sverige kan källor skyddas. Samtidigt är ju publicisten (alltså bloggaren i det här fallet) ansvarig utgivare. Månne har lagstiftningen blivit omkörd av tekniken och människans inneboende vilja att kommunicera.
Alla har en agenda. Förhoppningsvis kan bloggosfären göra oss till bättre källkritiker, eller så kommer vi att fortsätta att tro på det vi tycker är rimligt och som kommer från källor vi någon slags relation till. En fråga som alltjämt kan diskuteras är om vi får de nyheter vi förtjänar eller förtjänar de nyheter vi får.
Jag står för åsikter, fakta får du gräva fram själv.
