Ett första försök att förstå vad rättegången mot the pirate bay egentligen handlar om
Simon Sundén skrev häromveckan en kommentar till rättegången mot The Pirate Bay (TPB), där han påpekar att TPB i grund och botten är en sökmotor, som bara pekar på olika instanser av emellanåt upphovsrättsskyddat material, något som exempelvis också Google gör.
Men det som är verkligen intressant i rättegången mot TPB är inte fallet i sig, utan de djupare frågeställningar som debatten i sig verkar vara symptom på.
Tittar man in på Newsmill så försiggår ett intensivt diskuterande om fildelningens för- och nackdelar. Men även andra frågeställningar visar upp sig i kommentarerna till inläggen.
Det kan exempelvis röra sig om:
* IPRED och relaterade integritetsfrågor
* Immaterial- och upphovsrätt
* Rena hårklyverier
* En girig skivbolagsbransch
* Att artister är underbetalda
* Att kulturyttringar borde vara gratis
* Att otillbörlig distribution genererar högre försäljning
* Att film, musik och böcker egentligen borde ses som marknadsföring för något annat som man kan ta betalt för.
* Att uppladdning och nedtankning av skyddat material borde vara fritt så länge det är icke-kommersiellt
* Att musik och film är för dyrt
* Att det är svårt eller omöjligt att betala och att musik och film är otillgängligt i sanktionerade kanaler
* Kundnytta vs affärsnytta
* En gammal ordning mot en ny ordning
* Fördelningspolitik
För att nämna några saker som diskuteras.
Vissa etablerade musiker som exempelvis Björn Ulvaeus tycker att det är rimligt att få betalt för en kopia, medan andra mindre etablerade artister, som kanske inte har ett skivbolagskontrakt eller eget förlag, tycker att fildelning är en fantastisk marknadsföringskanal. Dessa ståndpunkter krockar inte med varandra.
Ett skäl som ofta framförs är att ovilligheten att betala har att göra med att en så liten procent av kostnaden för ett verk kommer själva artisten eller upphovsmannen till del och att skivbolagen och detaljisterna tar större delen av intäkterna. Ett annat är att det är för dyrt. Ett tredje att vissa artister anses ha så mycket pengar som de behöver och därför borde skänka bort nya kopior.
Sedan har vi förstås invändningar mot att det är svårt eller omöjligt för konsumenterna att använda exempelvis musik ett format som de själva önskar. Och det är säkert så att exempelvis skivbolag i arbetet att skydda sina intäkter jobbar hårt med att göra sina produkter mindre tillgängliga.
I alla avseenden är det en smått fantastisk diskussion i vilken de allra flesta verkar ha en åsikt. Själv läser jag gärna in mycket av det som John Perry Barlows skriver A declaration of the Independence of Cyberspace från 1996.
Det är nog så att exempelvis musikförlag och skivbolag fortfarande fyller en funktion. Men deras roll håller på att marginaliseras av marknadsevolutionära skäl. Det har att göra med att på nätet är det distributörerna och inte mellanhänderna som är vinnare. Och distributionen finns ju i ramverket som sådant och i sökmotorerna.
En intressant friktion skapas när marknaden förfogar över alternativ till sanktionerade köpkanaler som har ett bättre utbud, som är mer tillgängligt och som dessutom är “gratis”.
Frågan är bara hur verk ska tillgängliggöras, hur man ska ta betalt och vad man ska ta betalt för. Och om det kommer att spela någon roll. Det är möjligt att man på sikt inte kommer att kunna lagstifta bort fildelning, men hur ska då branschen anpassa sig?
Kevin Kelly har skrivit en intressant artikel om digitalt material, där han bland annat talar om “patronage” som en möjlighet för artister och upphovsmän att få betalt för exempelvis musik. Tanken bygger på att människor i grund och botten vill stödja det de gillar. Hur stort detta stöd sedan är, är en annan femma.
Här följer några lekfulla tips till branschen och konsumenterna som kanske kan leda till ömsesidig båtnad och förlustelse:
1) Betala så mycket du vill-ekonomin
För några år sedan genomförde Radiohead ett intressant experiment där deras fan-base kunde betala hur mycket eller hur litet de ville för att ladda ner deras nya platta In Rainbows innan skivan släppts. Experimentet var progressivt och Micael Dalén skriver om det i Nextopia. Innan lanseringen fick Radiohead i genomsnitt åtta dollar per nerladdat exemplar och efter lanseringen fem dollar.
2) Förskottsekonomin
På Newsmill kunde man nyligen läsa om hur Sam Sundberg och Anders Rydell marknadsförde sin bok Piraterna på TBP. Lustigt i den historien förstås att det inte var Sundberg och Rydell själva som lade upp manuskriptet, utan att det blev kapat. Enligt utsaga ska det inte ha påverkat försäljningen negativt utan bidragit till ökad försäljning.
Som för att testa Kevin Kellys paragraf om “Patronage” kan man på Sam Sundbergs sida hitta en paypal-knapp där man kan donera pengar så att Sundberg/Rydell ska kunna skriva nya böcker.
Stor humor!
Det här kan även tillämpas i traditionell filmindustri. “Så du vill att vi gör en uppföljare till Batman - The Dark Knight? Det kan vi sannerligen tänka oss att göra. Filmen kommer med omkostnader och inräknad vinst att kosta en och en halv miljard kronor. Här kan du donera pengar. Insamlingen börjar nu och första filmrutan kommer att spelas in när vi har pengarna tillhanda”.
3) Den extrema produktplaceringsekonomin
James Bond, här spelad av Daniel Craig, har hemskt bråttom. En superskurk är nämligen på väg att realisera en vansinnesplan som går ut på att spränga hela jorden i luften. Det är oklart vad skurken kommer att vinna på det här. Klart är emellertid att det krävs snabba bud.
Det ringer på James telefon, en Sony Ericsson C902. Han tar god tid på sig att svara och berömmer telefonens former, funktionalitet, användarvänlighet, batteritid och - inte minst - pris. Han svarar och precis innan han elegant lyfter telefonen till örat hinner han berätta att man just nu kan få den till mycket bra pris på On-Off.
I andra änden är det chefen. “Are you sipping chilled smooth Bollinger and toying with that fantastic cellular of yours again?”, säger hon med två delar avundsjuka och en del spelad ilska och anspelar på en tidigare scen där James Bond marknadsfört champagne i bästa TV-shop-stil.
Nu är det hursomhelst dags att lägga på ett kol, men innan vi får följa med på en hisnande biljakt, en shoot-out och en explosionsfestival, kommer vi att få höra James prisa armanikostymens ypperliga kvalitet och passform - ett sant hantverk - samt se James smeka de smäckra fordformerna, ta en titt inunder huven, gunga på stötdämparna, sparka på däcken och höra att man nu minsann kan få extrapaketet för samma pris som baspaketet om man skyndar sig.
Har vi riktig tur kommer vi att få höra James småsjunga på Britneys nya låt som handlar om att hon handlar pradaväskor på Macy’s, men att väskorna också kan beställas på nätet. Att få in W-W-W dot macyyyyyys dot com (wailande) i refrängen kommer att vara knixigt, men det går alldeles säkert.
Världen kommer emellertid att ligga risigt till eftersom superskurken har ett försprång på 14 minuter och 32 sekunder. Then again, det kanske bara höjer spänningsnivån och James klarar nog skivan ändå. Annars blir det ju inte några fler filmer.
Tablå.
